Läsaren hamnar i glappet mellan karaktär och handling
BOKValdemarsdagKim LeineÖversättning: Margareta JärnebrandForum förlag
Foto:
Norrmannen Kim Leine berättar i sin dokumentärroman Valdemarsdag en historia som har likheter med Henschens men koncentrerar sig helt på själva våldshandlingen. Mördaren är Kims egen farfar och vad gärningen egentligen betytt för släkten eller författaren själv blir alltså inte belyst även om de två möts på romanens sista sidor i en sorts epilog, närmre femtio år efter mordet.
Redan på sidan 13 slår Erik Rasmussen ihjäl sin hustrus älskare med ett tungt lod. Det tar tre sidor och är rätt obehaglig läsning. Sedan trampar Erik i väg på sin cykel till en polisstation för att ange sig själv men kommer på andra tankar. Han är lättad och nöjd, går på ströget och rör sig i staden, det krävdes "ett mord för att göra honom levande" igen, tänker han.
Men polisen är honom snart på spåren och jakten redovisas som vittnesmål, rapporter och inlagor. De varvas med att Erik flyr vidare på sin cykel, köper plommon, cyklar till Helsingör, återvänder, går på bio, sover i ett buskage. Den berättelsen klyvs i sin tur av en rad tillbakablickar där Eriks livshistoria återges.
Han växte upp i ett kristet hem, fadern var ivrigt missionerande frälsningssoldat, en hysteriker som lämnade matbordet i raseri om barnen spillde på duken. Erik blev tidigt sjöman och hamnade på bordeller ute i Europa. I Antwerpen blev han kvar hos en ung, vidlyftig kvinna men lämnade henne efter ett par månader.
Leine berättar livfullt, med sinnlig precision och stor detaljskärpa - och han har ju också en stark historia att berätta. I yttre mening är det närmast en polisroman men allt ljus riktas alltså mot mördaren, vi får följa honom minut för minut den där Valdemarsdagen, den 15 juni 1938.
Så klipper Leine in det förflutna igen, Erik gifter sig, får barn, flyttar in i en medfaren stuga, hustrun missköter hemmet och barnet, dricker för mycket, hånar och bedrar honom. Han misshandlar henne, de flyttar isär, ändrar sig och samma elände upprepas igen. Erik säger vid ett tillfälle att alla kvinnor är horor. Hårda ord. Men alla romanens kvinnor är faktiskt mer eller mindre promiskuösa.
Erik är en människa i bitar, rätt klipsk men desperat och oförmögen att tänka någorlunda rationellt. När idén att han skulle slå ihjäl någon dök bara dök upp i hans skalle blev han till exempel lättad, den gav honom "en mening med tillvaron igen". Kusligt.
Leine gör nog sin farfar till en bättre person än han var. Det blir i alla händelser ett glapp mellan hans karaktär och hans handlingar och i det glappet hamnar läsaren.
Så jobbar vi med nyheter