Johanna Morrigan är 14 år, okysst, besatt av sex och bosatt med sin stora, lite galna familj i Wolverhampton. Det är 1990 och Thatcher har krossat industristaden – de nerlagda fabrikerna kantar gatorna och familjen lever på bidrag, makaroner och kokt vitkål. Men att man är fattig och saknar kontakter hindrar en inte från att läsa och skriva, inser Johanna som läser allt hon kommer över. Nu tänker hon hjälpa till med att försörja sin familj genom att skriva och deltar därför i en poesitävling. Hon vinner, men gör bort sig totalt i lokal-tv.
Det är Caitlin Moran som har skrivit romanen om Johanna – Konsten att skapa en tjej – och hävdar bestämt att det rör sig om fiktion, men likheterna med hennes eget liv, som hon skrev om i Konsten att vara kvinna, är hur som helst påfallande.
Det handlar alltså om Johanna Morrigan som ogillar sig själv och vill göra om sig. Hon vill bygga en bättre version av sig själv och så skapar hon Dolly Wilde. Hon klär sig i svart, sätter sig in i tidens alla subkulturer och när hon läser musikrecensionerna inser hon att det där kan hon ju göra. Hon har hittat sin grej och börjar frilansa för musiktidningen D&ME. När hon kommer dit första gången beskriver hon det som att gå igenom dörren som leder till hennes framtid.
Hon slutar skolan, festar runt, krökar, ligger med rockstjärnor och avrättar medelmåttiga band i tidningen på löpande band. Hennes skoningslösa kritik breder ut sig i spalterna och hon gör stor succé. Men en dag händer något och hon känner inte igen sig själv i de cyniska, hånfulla texterna hon skrivit. Hon har gått för långt i skapandet av sig själv.
Samtidigt upptäcker hon att hon inte måste vara alla till lags, hon måste inte säga ja hela tiden, hon kan själv bestämma. Hon lär sig säga nej och finner också att det finns en halv mänsklighet där ute – tjejer – som hon förut inte brytt sig om. Allt har cirklat kring killar, det har alltid varit på deras villkor. Men som hon säger - det görs en ny sorts tjejer nu.
Konsten att skapa en tjej är en berättelse om klasskillnader, att växa upp och hitta sin identitet. Och precis som Morans tidigare böcker är det oemotståndligt, slagkraftigt och väldigt roligt. Visst kan det bli lite pladdrigt någon gång, men i stort sett rusar berättelsen på i högt tempo.
Omnämnas bör också Molle Kanmert Sjölanders översättning, som är tonsäker, lyhörd som hon är för Morans fyrverkeri till språk som sprakar, gnistrar och bubblar av energi och oväntade metaforer. Man får verkligen en kick av att läsa Moran.