Vilken roll har egentligen stumma 13-åriga flickor i litteraturen?, frågade professor Witt-Brattström i sin ilskna debattartikel i Dagens Nyheter. Det var bland annat en hyllad dokumentär om Stig Larsson som fick henne att reagera, men också Karl Ove Knausgårds debutroman Ut ur världen, om den 26-årige lärarvikaren Henrik Vankel och dennes erotiska besatthet av en 13-årig elev som han också inleder ett förhållande med.
Tonläget var högt. Debattartikeln fick en på djupet sårad Knausgård att måla upp Sverige som ”cyklopernas land” där enögdhet är det rådande perspektivet.
Knausgårds roman gör sig lika lite som Nabokovs klassiker Lolita skyldig till några försök att normalisera eller kanonisera den pedofila blicken, framhåller Pia Ingström, litteraturredaktör på Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Det hindrar inte Knausgård från att, precis som Nabokov, dra in läsaren i huvudpersonens förvridna tankesätt.
– I det moment man som läsare prövar den där positionen att vara Henrik Vankel ter den sig på ett fasansfullt sätt plausibel, att det är så det är i världen. Och som alltid hos Knausgård kan man också, oberoende av genus och ålder och allt möjligt identifiera sig med hans behandling av teman som skam och skuld och rädsla för att bli utestängd från gemenskapen. Det är sådana skikt som finns hos oss alla.
Om det finns något problem är det i så fall perspektivet, menar Pia Ingström, som betonar vikten av att läsa motröster till Henrik Vankels. Precis som Ebba Witt-Brattström lyfter hon fram Kerstin Ekmans ”Häxringarna” där läsaren i stället möter en våldtagen 13-årings sargade kropp.
– Henrik Vankel är inget tillstånd som ska normaliseras. När du läst den, läs vad som helst av Kerstin Ekman, läs Monika Fagerholms Diva, läs om hemmafrun Maj och fundera, säger Pia Ingström.
Karin Nykvist, litteraturvetare vid Lunds universitet, efterlyser insikt om litteraturens och konstens rätt till komplexitet.
– Det är svårt att sitta inne i kulturen och säga hur den ser ut. Men jag har fått synpunkter från mina studenter att de inte vill må dåligt av det de läser. Det är synpunkter som jag inte skulle ha hört för 15 år sedan.
Kravlistan ska i stället riktas mot samtalet om litteraturen:
– Konsten ska ju rikta vår blick mot verkligheten och då kan den inte beskriva en verklighet som är rosigare än vad den är, världen är ju inte mysig, människor begår onda handlingar.
Önskemålen om ”triggerwarnings” på upprörande romaner får Pia Ingström att tänka tillbaka på sin tid som vårdbiträde på Beckomberga mentalsjukhus.
– De äldsta patienterna matades med passerad falukorv och vit sås. Man kan inte reducera litteraturen till något för ingen i något avseende anstötligt. (TT)