Den colombianske författaren Gabriel Garcia Marquez fick Nobelpriset 1982. Ett år tidigare hade han i en intervju sagt att han brukade ägna några månader åt att formulera första stycket i en roman. När han väl fått till det kom resten lätt. I första stycket, hävdade han, ”måste du lösa de flesta av problemen med din bok.”
De orden borde Kristian Fredén inte bara ha citerat, utan också begrundat. Första meningen i hans bok lyder nämligen: ”Titeln jag satt kan tyckas helt befängd.”
Så är det, naturligtvis. Den som lite naivt vänder sig till ”den som siktar mot stjärnorna” borde hellre uppmana alla med författardrömmar att INTE skriva som andra, inte ens som de Nobelpristagare Fredén valt ut – Selma Lagerlöf , Ernest Hemingway, Albert Camus, Gabriel García Márquez, Kenzaburo Oe, Wislawa Szymborska, Elfriede Jelinek, Herta Müller, Tomas Tranströmer och Alice Munro.
Fredén behandlar var och en i en biografisk del, i ett avsnitt om deras stildrag, via ett textexempel och med lästips. I sex av fallen får biografin mer utrymme än stilanalysen, vilket lite illvilligt kan tolkas som ännu ett tecken på att Fredén inte riktigt tror på sin boks titel.
Ändå finns det förstås några goda tankar att ta till sig:
Låt det skrivna utspela sig i dina hemtrakter, för i den alldagligaste världen ligger magin – det var någonting som gick upp för Selma Lagerlöf.
Använd korta meningar, avgränsade stycken och aktiva verb, och låt ledorden vara autenticitet, kompression, klarhet och direkthet – det fick Ernest Hemingway lära sig som ung journalist och det glömde han aldrig.
Skriv om, om och om igen, för repetition gör skillnad – det gav gott resultat för Kenzaburo Oe.
Fredéns summerande uppmaning är att härma, låta sig inspireras och försöka överträffa. I bästa fall kan det resultera i en egen, personlig stil.
Till den bidrar nog ändå mest det som flera gånger upprepas, bland annat av flera av de nutida författare som i boken kommenterar Nobelpristagarna: Läs, läs, läs!
Det är ett råd att följa - och då hellre andra böcker än den här.