Alla brott bottnar i girighet och hunger efter pengar, är en vedertagen åsikt det ligger mycket i utan att därför vara helt sann. Åsa Larssons femte kriminalroman, Till offer åt Molok, stärker dock det allmännas mening i frågan eftersom den som brottskälla gräver fram ett arv från gången tid. En tid då 1900-talet var ungt och Kiruna en möjligheternas framväxande stad med gruvdisponent Hjalmar Lundbohm vid rodret.
Sen finns det ju också handlingar som bara ur en moralisk synvinkel kan klassas som "brott", vilket är en annan tråd som löper i Till offer åt Molok.
Jag har alltid gillat Åsa Larssons romaner, alltifrån den andra boken, Det blod som spillts(2004). Debuten Solstorm(2003) lämnade mig dock tämligen oberörd.
Och liksom i tidigare böcker med kammaråklagare Rebecka Martinsson i dramats centrum, är det språket och miljöskildringen som firar segrar i Till offer åt Molok.
Åsa Larsson verkar på uppväxtens hemmaplan i och kring Kiruna, men för den skull behöver pennan inte självklart bli ett med viljan vad hon vill skildra. Det gör den dock i hennes romaner. Och jag måste erkänna att jag får lust att besöka hennes litterära jaktmarker.
Till offer åt Molok står stadigt på två tidsben; ett i ett diffust nu, och med ett annat ben i 1910-talets Kiruna. Och de två växeldrar och bildar en spännande berättelse om en släkt som fått skäppan full av död och elände, men också om kärlekens möjligheter och omöjligheter. Och dess olika ansikten, inte minst till våra fyrbenta vänner som alltid har stor plats i Åsa Larssons romaner.
Det blir man inte minst varse i dramats upplösning när Rebecka Martinsson, sidsteppad från brottsutredningen, genom intiution ändå måste undersöka en sak och då ställs inför frågan: offra en älskat hund, eller riskera avslöja flyktvägen för mördaren?
Valet kan tyckas enkelt, men är inte den för hundälskande Rebecka som flyttat upp från Stockholm för att få lugn och ro i farmors hus i Kurravara.
Det finns stråk i boken när öppna dörrar slås in och det förutsigbara får fotfäste. Aldrig länge dock, och mycket tack vare det redan nämnda växelvisa berättelserna som likt magneter dras mot varandra och slutligen bildar en helhet.
Eller helhet, varje delberättelse av berättelser innehåller alltid små lösa trådar som förblir hängande. Så är livet.
Till offer åt Molok är lite speciell då den delvis handlar om Hjalmar Lundbohm, en person som funnits och som många har och har haft åsikter om. Greppet är inte nytt, men kan säkert störa på sina håll.
Åsa Larsson väver in Lundbohm på ett bra sätt i storyn och gör honom komplext mänsklig, med allt vad det innebär. Det är dock lätt att bli förbannad på "Kirunas grundare", vars närmaste man måste vara en av de obehagligaste personer jag läst om på länge.
Så efter 388 sidor är det bara att konstatera att "bokfan", som Åsa Larsson kallat den, blev bra. Jag ser redan fram emot nästa.