Det har nu gått 70 år sedan Finland manövrerade mellan Stalin och Hitler i kampen om sin existens. Henrik Meinanders bok Finland 1944 – Krig, samhälle och känslolandskap (2009) är ett starkt dokument om Finland i krigets skugga.
Designen av denna täta bok går i harmoni med det skrivna. Varje månad har fått eget kapitel med ett svart mellanblad, fotografierna är givetvis också svartvita. Det är skarpt och hotfullt såsom det var under denna dramatiska tid.
Meinander genomlyser Finland från krigsskådeplatserna och från livet bakom fronten, med huvudfokus på politiken. Landet visas utifrån ett europeiskt perspektiv: som en liten pjäs i det stora spelet, en lejonunge fångad i de två stormakternas björnsax. I Finlands krig mot Sovjetunionen blev ju Hitler det enda stödet. Hur skulle Finland klara sig när den tyska förlusten framstod allt tydligare? Väst med Sverige i spetsen ville skynda på fred men Finland såg många risker, i värsta fall ett tvåfrontskrig.
Hitler ville förstås behålla sin enda kvarvarande bundsförvant och tillät därför ingen finsk fred med Sovjet. Och Stalin var tvungen att demonstrera för Finland att Sovjet inte var något att bara marschera över, trots stora sovjetiska förluster. Detta visade han tydligast under storoffensiven på Karelska näset i juni 1944. Några veckor senare kontrade Mannerheim med slagen i Tali och Ihantala. Dessa anses ha räddat Finlands, kanske hela Nordens suveränitet.
Den 4 september 1944 kunde de finska soldaterna lägga ner vapnen. ”Sovjetunionen tog hem segern, men lilla Finland blev en god tvåa”, som en av Väinö Linnas soldater uttrycker det. Det sovjetiska fredsvillkoret att driva ut de drygt 200 000 tyska soldaterna ur landet skulle sedan drabba den återvändande civilbefolkningen genom att tyskarna minerat, sprängt och bränt sig hem.
Fortfarande i december 1944 var en avsevärd del av befolkningen borta hemifrån.
Karelarna - nu utan mark, skulle bosättas och få ersättningsmark, Lapplands evakuerade tas hem på förhoppningsvis minröjda vägar och provisoriska broar - och få hjälp med tak över huvudet. Och krigsskulden på 300 miljoner dollar skulle betalas i olika produkter vilket satte väldig fart på verkstads-, bygg- och skogsindustrin.
Statistiken talar sitt språk med sedvanlig distans: Faktiskt klarade man sig förvånansvärt lindrigt i antalet offer och även materiella skador bortsett från Lappland. 92 000 stupade och framför allt bara 2 000 civila offer trots de hårda bombardemangen - 3,1 procent av befolkningen på ca 3 miljoner. De värsta förlusterna led Polen och Sovjetunionen – och Estland som miste en fjärdedel av sin befolkning.
Meinanders beskrivning av hur finländarna hanterade situationen överensstämmer med det jag själv hört och upplevt: Man tog vad man hade och dagen som den kom. Försökte ha lite roligt också – gå på bio, lyssna på musik, ja till och med dansa fast inte offentligt. När Leena, en av de 45 000 överlevande krigshästarna, återvände till hemgården, gladdes dottern oerhört. Brodern hade kommit hem i en kista men hästen var ju vid liv. Det var bara att spänna för och återgå till arbetet.