Den som tänker springa igenom det här maratonloppet till roman bör inte ha anlag för mjölksyra. Uppförsbacken inleds redan från sidan ett och tycks alltmer oändlig för varje meter man stretar på utan minsta uppfriskande vätskekontroll i sikte.
Först efter drygt 200 sidor - nästan halva loppet - börjar det hända saker: En oerhört tät, grym, sorglig, men delvis också galghumoristisk, skildring av det förödda landskap som är Ryssland 2017, etthundra år efter bolsjevikernas revolution.
Läsaren möter här den dynamiska affärskvinnan "Tamara" som gjort stor lycka inom den privatiserade begravningsbranschen genom att strukturera om hela sorgens och ritualens estetik.
"Vi älskar våra kunder!" heter det på hennes skrikiga neonskyltar. De anhöriga tröstas i sin sorg med ett lotteri där högsta vinsten är en treveckors chartertripp till Västindien.
För alla sina miljoner köper Tamara hus, älskare, Porsche och föryngringskurer i Schweiz. Men alla dessa datachips som opereras in för att styra hennes "biologiska klocka får henne mest att se uppsvullen ut", enligt romanförfattaren.
Den som i likhet med mig ser mycket på rysk kitsch-TV anar ganska snart förebilden till Tamara; den uppburna och även i väst kända popsångerskan Alla Pugatjova. Den åldrande divan är beryktad för sitt vidlyftiga uteliv och otaliga skönhetsoperationer som gör att kameramännen av pietet inte längre visar närbilder av hennes ansikte.
Men Tamara är inte bara en tom, materialistisk cyniker. Hon kan reflektera över varför det nya ryska samhället ser ut som det gör, över alla trashankar, över det statsstyre som ibland gör sig gällande på målningar av den nye presidenten - han heter nu, 2017, Orlov, inte Putin - men som oftast svävar bort som dimslöjorna över Moskvafloden en novembermorgon.
Framförallt ömmar Tamara för sin ex-man, ädelstensliparen Krylov, som inte kommit sig vidare högt upp i världen men nosat sig till en rik fyndighet långt borta i Uralbergen. I väntan på miljonerna har Krylov funnit kärleken, eller åtminstone sexet, i den yngre, gifta, ansiktslösa Tanja. Paret tumlar runt överallt där möjligheterna öppnar sig; på billiga hotell, i gamla bilar, bakgårdar med ett regntungt härjat Moskva i fonden "där nedlagda banker lyser som fontäner" enligt en av författarens oändligt många metaforer.
Dystopiskt, Orwellskt, förfärligt. Olga Slavnikovas bild av Ryssland är antagligen sann.
När får vi äntligen se en lycklig roman därifrån?