Arjeplog hade doktor Einar Wallquist som skapade Silvermuseet. Kiruna disponenten Lundbohm med sin stora konstsamling. Men så fanns där i Jokkmokk den hittills tämligen okände landsfiskalen Erland Ström, han som liksom var både en Wallquist och en Lundbohm.
Om hans liv och inte minst hans samlande av samiskt konsthantverk och konst handlar Catrin och Tore Öbergs nya bok Landsfiskalen.
I boken berättas om de tusen samiska föremålen, silver och andra föremål, som det blev strid om när landsfiskalen och hansa maka skulle till att flytta från Jokkmokk 1955.
Hembygdsföreningen ville ha samlingen, Nordiska museet vill också ha dem liksom Norrbottens museum. Hembygdsföreningen i Jokkmokk vände sig till kommunen för att få bidrag till övertagandet.
– Att ta upp den frågan 1955 i Jokkmokks kommunalfullmäktige var som att hälla bensin på en brasa. Det blev ett väldans liv. Där fanns nybyggarna och deras syn på det samiska, att betala för skräp, säger Tore Öberg.
Erland Ström ville helst att samlingen skulle stanna kvar i Jokkmokk och visas för jokkmokksborna. Striden slutade med att Kempestiftelsen köpte föremålen av Ström. De magasinerades i Norrbottens museum i Luleå i väntan på möjligheter att visa samlingen i Jokkmokk. När Ájtte sedan stod klart var saken löst.
– Det är lite i museet som inte är ur Erlands Ströms samling. Hela silversamlingen är i stort sett hans, säger Tore Öberg.
Men den som besöker Ájtte möts inte av Erland Ströms namn. Han för en blygsam tillvaro i museet. I Jokkmokk har han inte fått ge namn åt något.
– Han syns bara på en skylt på museets silveravdelning, hans namn på en liten skylt, säger Anna-Karin Widigs i Kalmar, barnbarn till Erland Ström.
Hon är född i Jokkmokk och som barn bodde hon ofta hemma hos mormor och morfar.
– Jag minns morfar som väldigt noggrann, alltid oklanderligt klädd, välfriserad och välkammad, alltid med väst och klockkedja. Punktlig och med fasta rutiner.
– Vi kammade mattfransarna morfar och jag. På söndagarna drog vi upp klockan. Annars var han inte så delaktig i hushållsarbetet.
Erland Ström kom som landsfiskal till Jokkmokk 1923 och redan året efter satte samlandet igång.
– Det började med ett björnspjut från Tjåmotis. Sedan fortsatte det och han fyllde hemmet med samiskt silver och andra samiska föremål. Det var bara det samiska han var intresserad av, säger Anna-Karin Widigs.
Sedan spred sig ryktet att landsfiskalen var intresserad av samiska föremål. Samer kom och erbjöd honom silver och andra saker.
Varför blev just landsfiskalen en samlare av detta konsthantverk. Tore Öberg ger denna förklaring:
– Han såg skönheten i föremålen. Han såg det andra inte såg. Sedan var han också väldigt konstintresserad, lockade konstnärer från södra Sverige till Jokkmokk där de skulle måla samiska kvinnor. Han var svag före skönheten hos samiska kvinnor, hade blick det för vackra i tillvaron. Det förstår man också när man läser breven han skrev.
Krigsåren blev speciella för landsfiskalen när flyktingar strömmade över gränsen. Många dukade under och Erland Ström fick sköta jordfästningar på plats på fjället.
– Han berättade aldrig något om krigsåren. Det var något man inte skulle tala om. Under kriget skulle svensken tiga. Men jag fick höra berättelser om att mormor hjälpte till med flyktingarna. Min moster berättade att de kunde vara borta, hemifrån i perioder, men det berättade inte varför eller var de var.
Anna-Karin Widigs minns samlingarna av föremål hemma hos mormor och morfar. Hela den stora förstugan var fylld med björnspjut och annat. Det hängde på väggar och stod på golvet. Silversamlingen förvarades inne i huset.
Liksom för doktor Einar Wallquist uppstod rykten kring hur samlingen kommit till.
– Det tråkiga var ryktena som spreds att han köpt föremålen under hot. Jag kan tänka mig att många känt sig lite små inför myndighetspersonen, landsfiskalen, men jag har också fått berättat om hans och mormors otroliga omtanke om den lilla människan. De ställde upp för de som hade det besvärligt, säger Anna-Karin Widigs.
– Jag har också en känsla av att mycket av det han kom över var sådant som folk inte tyckte var något att ha kvar. Det hade annars kastats bort.
Den uppfattningen delar Tore Öberg:
Erland Ström var väldigt social, en duktig chef och en god lyssnare. Han fick bra kontakt med människor och då fick han köpa. Wallquist var svårare att ha att göra med. Sedan var han ju ordförande i både Handelsbanken och Sparbanken i Jokkmokk, gjorde bouppteckningar. Han hade en position i samhället.
Anna-Karin Widigs tvekar inte på frågan om morfars samling hamnade rätt, på rätta stället?
– Ja, absolut. Ájtte är en mycket bättre plats än Nordiska museet.