Britt-Marie Jern och Martin Etherton Friberg arbetar båda som pedagoger på Stenebyskolan i Dals Långed.
– Vi har samma gallerist och jag såg en utställning med Britt-Maries skulpturer och tänkte att hon har ju samma tematik som jag. Då frågade jag om vi inte kunde ställa ut tillsammans.
Det är nu andra gången de ställer ut tillsammans. Martin Etherton Friberg målar landsbygden och Britt-Marie Jern skulpturer det som finns i landsbygden, som jordbruksredskapen, timmertravar och granhorisonter.
– Jag hade länge burit på idén att formulera landsbygdtillvaron och det håller jag nu på med. Britt-Marie gör detsamma, säger Martin Etherton Friberg.
– Här har jag placerat timmertraven upphöjt, som ett altare. Den få symbolisera bruttonationalprodukten och ska ge en högtidlig känsla, säger Britt-Marie Jern.
Från måleriet och skulpturen är kastet tvärt till Tomas Håkki Eriksson från Ljungaverk i Ånge kommun. Han är inte bara konstnär, han är också entreprenör och föreläsare. Han skildrar en landsbygd i medieskuggan och han gör det med videoinstallationer och texter.
– Det där är en mytoman, säger han om videoinspelningen där en äldre man berättar om ett sjödrama, hur han överlevde trots att ha nått botten 400 meter under ytan. Varje gång han berättar historien tillför han nya fantastiska uppgifter.
På väggen finns texter om livet i glesbygden, att den som vill något måste ta sig därifrån.
– Det är bara raggaren som får stanna kvar, säger Tomas Håkki Eriksson.
Birgitta Linhart, Luleå, har döpt sin utställning till Air Force 2015 och det låter som något hårt och tungt, men är snarare fjäderlätt och svävande. Hon har hämtat materialet till utställningen från skogen, inte bara den svenska utan också från skogen i New Mexico.
– Det här är Ponderosabarr som täcker marken under träden, Tänk om man kunde ta den, flyga ner till Syrien och rädda alla barnen, säger hon om den flygande mattan som svävar över golvet.
Från det fjäderlätta i Birgitta Linharts land art känns övergången naturlig till Carina Kågströms ljusa måleri och tecknande. Hon bor i Härnösand och beskriver sitt bidrag som ögonblicksbilder av de vardagliga stunderna.
Hon lägger först på färgen, därefter ritar hon figurer, hus och annat, sedan målar hon igen. – Jag gör först ett färglandskap som verkligheten sedan flyttar in i.
Hela tiden finns humor i bilderna. Verkligheten på en bild är en rad renar med texten ”100 paket djupfryst renskav”, på en annan en grupp människor som halsar direkt vin direkt ur bag in boxar. På en bild sitter två tilltryckta människor och ser åt var sitt håll och texten lyder: ”Någon gång blir det bättre”.
Efter rundvandringen i denna höstens första utställning har det redan blivit bättre, kanske inte för landsbygden men väl i denna konsthall.