Så långt är allt okey. Vägen vill vara speciell, berätta att den ingår i ett internationellt sammanhang, större och märkvärdigare än kostigarna som sicksackar på sidan om till obemärkta destinationer ingen människa bryr sig om. Potatisfårorna, sprickor, potthål och hisnande gupp försöker den kompensera med iordningställda rastplatser med gedigna informationsskyltar på ställen som lämpar sig.
Men det är någonting med namnet och mest med ordet mellan. Mellanordet väcker tankar som rusar genom bilfönstren på 97:an som sträckan också kallas.
Arv är en sak; världsarv något alldeles speciellt och mellan hoppa-över-betonat.
Nu råkar mellan vara livsrummet vi vistas i, alla vi anhöriga till världsarven antingen vi passerar, lever här eller någon annanstans i världens olika mellanrum.
I landskapet som vägen-mellan sträcker sig pågår saker och ting som trafikanterna också borde informeras om. Tyvärr tror jag att förbipasserande inte noterar fastän det håller på mitt framför ögonen. Och hemmablindheten drabbar oss övriga.
Det aggressiva skogsbruket förvandlar vyerna till krigszoner. De stupade som en gång susade frodigt gröna ligger kapade och travade i högar vid vägkanten som ett slags pappersmassornas testamente. Vare sig vi upplever oss som anhöriga eller inte är arvslotten vi ansvarar för nu, högst personlig och blir kommande generationers angelägenhet.
Carl von Linné stretade inte ont anande uppåt lappmarken i närheten av den nuvarande vägsträckningen en gång i tiden. Angelägen som han var iakttog och beskrev han det han såg, speciellt växterna. Kärrvägen han färdades på lokaliserades av en kunnig biolog för några år sedan. Den och växterna Linné så noggrant antecknat fanns kvar, men skogsmaskinerna raderade platsen snabbare än datorns delete-knapp.
En annan expansiv verksamhet är också i full gång i riktning neråt, mot berggrunden. Utländska gruvbolag provborrar och spränger, laddar mineraler i ett riskbetonat börsspel som aktörer runt om i världen erbjuds satsa och delta i. Heja, heja friskt humör, tjoar förespråkare och förväntansfulla politiker, mera gruvor tuta kör!
Om plötsligt ett dån överröstar billjudet på vägen mellan världsarven behöver det inte komma från gruvbolagens eller skogsindustrins aktörer. Det kommer uppifrån, från himlen och kan mycket väl vara en lågt flygande F16. Luftrummet mellan arven härbärgerar nämligen ett stort militärt övningsområde där världens stater erbjuds testa vapen och öva krig i. Håll också ögonen öppna på små drönare som sveper omkring i det blå.
För det mesta försöker jag bara hålla hårt i ratten för att inte övermannas av eländestankar och styra rakt ut i geografin och ge upp arvet totalt. På senaste resan längs vägen bestämde jag mig för att en tilläggsskylt vore verkligen på sin plats. Blå med vit text placerad under transportstyrelsens:
Vägen mellan världsarven som sagt. Sträckan erbjuder en unik interaktiv tidsresa i bil mellan och genom kolonialismen; upplev historiska och nutida exploateringar av människan och naturen: luften, skogen, malmen och älven. Kör försiktigt!