Luleå den 1 januari 2015. Vitt slask runt hörnen i stan. En skattjakt av gamla rester som leder mig till bilen; en ölburk nedstampad i trottoaren, en sunkig maxpåse som pinsamt nog lyckas skrämma mig när vinden kastar den framför min väg. Över mitt huvud en blåsvart himmel, dimmig av döda fyrverkerier.
Medan Luleå passerar framför min vindruta tänker jag. Jag tänker att den här staden är fin på sitt eget lilla dysfunktionella sätt. Jag tänker att jag är glad att jag växte upp här, i en trygg stad där ”köpa varmkorv på Kvantum” räknas som en giltig fritidsaktivitet. Jag tänker att Luleå är den enda staden jag faktiskt känner på riktigt; dess puls, dess gömställen, dess innersta jag. Men det gör jag inte.
Det gör vi inte – vi som en gång lämnat våra hemstäder för ett annat liv. Och även om vi skulle göra det har de hur som helst gått vidare. De har byggt nya vägar, nya broar - nya ljus att vandra mellan. De har nya byggnader, nya öppettider, nya dörrvakter. De har nya busslinjer med nya nummer som vi i arrogans hoppar på utan att titta en extra gång.
Och sen sitter vi ute i ett vitt ödeland och svär. Känner oss utskrattade av skogen runt omkring oss och vi blänger tillbaka som om vi kunde åsamka dessa träd någon slags skada genom ren viljekraft. Men det kan vi inte. Vi tar upp vår mobil och ringer till mammor och pappor. Säger: jag vet inte vad som hände men på något sätt är jag vilse.
För allt det som en gång utgjorde vår hemstad har börjat jobba på café, skaffat skägg och skaffat sig smak för politisk rap. De har flyttat hemifrån, rest ett varv runt jorden och blivit ihop med någon som heter Börje. Samt gjort slut med någon som heter Börje. Vi vet och vi hade inte förväntat oss att allting ska stanna i väntan på vår återkomst men. Men ändå. Vad är det här för nya byggnader? Var är den här bussen på väg? Och vem fan är Börje?
Förr eller senare kommer vi till en punkt där det inte längre finns någon återvändo. Ordet ”hemstad” blir ett nostalgiskt uttryck för det förflutna; ett begrepp som baseras mer på dåtid än nutid. Och vi kan fortfarande besöka våra hemstäder, men vi kan aldrig komma hem – hem som i ordets sanna bemärkelse.