Laleh lämnar tystnaden
Efter ett par års medieskugga har Laleh släppt sitt tredje album. De senaste åren har hon befunnit sig i Skellefteå, i kväll uppträder hon i Kulturens hus. - Jag brinner för att ta reda på vem jag egentligen är. Det är frihet för mig, säger hon.
Foto: PONTUS LUNDAHL / SCANPIX
När Laleh Pourkarim reciterar texten till nya låten "Lär mig om" på ett litet konditori vid Björkhagens tunnelbanestation tystnar sorlet omkring henne. Kafégästerna tittar nyfiket upp för att sedan återgå till sina dagstidningar och samtal.
Laleh själv ler och fäster blicken på en husfasad utanför fönstret.
Med de raderna sammanfattar hon sin kommande skiva, "Simon and me", som tagit två år att färdigställa.
- Flera av låtarna handlar om att ifrågasätta saker och det egna jaget: Varför ser jag ut som jag gör? Varför pratar jag på det här sättet? Vi definierar oss genom prestationer, genom att låtsas vara någonting, säger hon medan hon hackar i sin bakelse med gaffeln.
Fick nog
För Laleh, som fick sitt stora genombrott med det egentitulerade debutalbumet 2005, har åren gått fort. Den kritikerrosade debuten ledde till ett prisregn på Grammisgalan, P3 Guld och Rockbjörnen kommande år. Strax efteråt släpptes uppföljaren "Prinsessor" och
Laleh turnerade upp och ner genom Sverige, flera gånger om.
Sedan blev det tyst, med undantag för något enstaka framträdande.
De senaste åren har hon bott i Skellefteå, promenerat omkring i naturreservatet Bjuröklubb och låtit låtarna växa fram.
- Det är lätt att tro att man blir lyckligare av en framgångsrik musikkarriär, men så enkelt är det inte, säger hon.
- Jag behövde komma bort från storstadsmentaliteten, men framför allt har det varit skönt att komma till naturen. Den ljuger inte, den pratar inte. Det är inte så mycket "hitte på", fortsätter hon.
Laleh menar att karriärhetsen stod henne upp i halsen. En dag fick hon nog.
- "Du borde vara tillsammans med en affärsman", sade mina vänner. Då fick jag nog och flyttade till Skellefteå, säger hon och skrattar.
"Vi är vinnare, oavsett"
Samtidigt som hon känner sig trygg i sitt musikskapande har hon medvetet tagit ett steg från kändisvärlden.
- Jag tycker inte om att gå på premiärer och galor. Jag är inte en sådan person. Enda gångerna jag gått dit är för att ta emot pris.
- Mycket i artisteriet handlar om att man ska vara så himla vacker och göra sig till, vilket folk inte mår bra av. Det är lite av mitt kall med musiken, att tala om att vi är vinnare, oavsett, fortsätter hon.
För Laleh har arbetet med "Simon and me", som släpps den 21 januari, fungerat som en reningsprocess. I grund och botten handlar det om ett slags sårbarhet, att hitta tillbaka till personen hon är, eller snarare skulle vilja vara.
- Jag har verkligen fått kämpa för att inte vara för mer än jag är. Det finns alltid någon som tycker att jag ska le mer på skivomslagen eller som vill göra en till världsstjärna. Jag är trött på det, säger hon och fnittrar till när hon bestämt drämmer den blommiga tekoppen i bordet.
"Det tuffaste jag gjort"
Det tredje albumet har varit krävande att spela in. Främst för att Lalehs ambitioner som producent varit höga men också för att tillvägagångssättet varit annorlunda. Produktionen har utökats med blås och stråkar, och som mer etablerad artist fick hon längre tid på sig i studion.
- Tidigare programmerade jag mycket, men nu är jag ute efter det "riktiga" ljudet. Jag tycker att man kan höra en stor kvalitetsskillnad på den här skivan. Samtidigt är det det tuffaste jag gjort, säger hon.
Och visst låter det annorlunda. Den okonventionella blandningen av svenska, engelska och persiska texter som gjorde henne till Laleh med hela riket finns kvar. Likaså den avväpnande blandningen av visprogg, souliga ballader och yvig må bra-pop.
Samtidigt finns här någonting mer utstuderat. Den röda tråden har blivit tydligare.
Laleh håller med.
- För varje skiva blir jag mer och mer fri. Jag har frångått mina begränsningar som producent. Det har blivit lättare att manifestera mina idéer. Det gör mig oerhört stolt.
Blandade känslor inför turnén
I slutet av februari startar turnén och Laleh, som beskriver sig själv som ett kontrollfreak, har suttit på golvet i sin Stockholmslägenhet, som ligger några minuter bort, och målat en back drop till scenen.
Den ska föreställa gråa hus mot en kall, svart bakgrund. Hon frågar försynt om smakråd, innan hon fortsätter:
- Jag har blandade känslor inför turnén. Ena stunden känns det så spännande att jag knappt kan vänta, nästa är det väldigt läskigt, säger hon.
Samtidigt ser hon fram emot att komma ut och spela igen.
- Jag är musiker ut i fingerspetsarna och har alltid upplevt den genom fysisk beröring. I skolan satt jag i musiksalen på rasterna och övade piano och gitarr när de andra var utomhus. Det är att musicera som driver mig, varken yta eller image.
Sosse-stämpeln irriterar
När Laleh slog igenom fick hennes bohemiska framtoning och socialrealistiska texter om förorten och bostadskön snabbt en sosse-stämpel. Det gör henne irriterad.
- Jag vill inte sätta mig i ett fack. En definition är också en begränsning och ett fängelse, säger hon.
Laleh föddes i Iran 1982 och hennes föräldrar tvingades fly på grund av sitt politiska engagemang. Familjen hamnade i Minsk, i dåvarande Sovjet, under hårda villkor.
Hennes pappa dog när hon var tolv år. Mamman flyttade till Sverige och tog barnen med sig.
- Jag har inte suttit bekvämt i min medelklassvilla och pekat på saker, de har drabbat mig. Jag är uppvuxen i Sovjet och har levt det här livet. Då skriver jag om det, säger hon bestämt.
Men hon förnekar inte att hon ser musiken som ett instrument för påverkan.
- Det finns en poäng med att jag gör musik och inte är politiker. Om jag kan, vill jag förändra genom min musik. När man säger saker med ord blir det lätt övertydligt. Jag vill att folk ska tänka själva, rannsaka sitt inre och hitta nya rum.
Det är sökandet som driver Laleh.
- Jag har levt som en kameleont hela mitt liv. Det är lätt att förnya och anpassa sig. Därför brinner jag för att ta reda på vem jag egentligen är. Det är frihet för mig. Jag längtar till sanningen. Det är vad alla mina låtar handlar om.
Fotnot: Artikeln är tidigare publicerad i DN Kultur.
Så jobbar vi med nyheter