När popgruppen Nursery Rhymes i mitten på 60-talet var ute och spelade fick bandmedlemmarna hela tiden kommentarer om sitt utseende.
Hur söta de var, men många var också förvånade över att de faktiskt kunde spela. Trots att de var tjejer!
De irriterade sig på reaktionerna då, men när Marie Selander idag - mer än 40 år senare - gräver i musikbranschens kvinnliga historia i boken Inte riktigt lika viktigt? upptäcker hon att inte mycket har hänt sen dess med kvinnors status inom det här området .
Selander blickar tillbaka och hittar bluesdrottningar, damorkestrar, kvinnliga jazzpianister, tonsättare och arrangörer som mer eller mindre utplånats ur musikhistorien.
Det är egentligen bara sångerskorna som överlevt historieskrivningen. Det är häpnadsväckande att se hur man i det närmaste systematiskt raderat bort kvinnorna.
Män väljer män, det är ett känt faktum, och här är det mer uppenbart än någonsin hur kvinnor konsekvent åsidosatts och nonchalerats.
Selander betar av område efter område och visar på den manliga dominansen överallt i branschen. Det finns få inspelningar med kvinnliga musiker, om det skrivits om dem är det ofta nedlåtande och sexistiskt.
Få kvinnor arbetar som artist- och repertoaransvariga på skivbolagen, eller bokningsbolagen, stipendier och priser går i hög grad till män och det är också män som sitter och väljer ut de nominerade. Och på förlag och tidningar med musikinriktning råder samma förhållande.
De kvinnor inom musiklivet som syns är oftast sångerskor eller pedagoger.
Siffror och statistik pekar alla på samma missförhållanden inom musikvärlden. Normen är manlig och kvinnligt är ovanligt. Men siffror visar sig vara bra argument i många sammanhang. De gör orättvisor tydliga och människor medvetna. Och det är första steget mot förändring.
Selander går grundligt till väga. Hon intervjuar en mängd musiker, lärare och forskare, läser böcker, rapporter och avhandlingar som tillsammans ger en bra överblick över hur musikvärlden ser ut.
Och hon uppmärksammar också de krafter som jobbar idag för att situationen ska förändras och framhåller gång på gång nödvändigheten av förebilder. Hon lyfter fram massor av kvinnliga musiker i ljuset.
Eller som Maria Horn, elev vid Kungliga Musikhögskolan, säger i boken: Om Jimi Hendrix hade varit kvinna, hur många grymma gitarrbrudar hade vi inte haft nu?