Hur mycket mänskligt finns det i en människa och hur ska man försvara den mänsklighet som man har i sig, är ord av Dostojevskij som citeras i Lilian O. Montmars "skönlitterära dokumentär" Det är vår och jag lever ännu.
Det är en bok med hög aktualitet, vilket jag först förstod efter ha läst drygt halva det 320-sidiga alstret. Den är byggd på personporträtt av människor som gett sitt liv till Saken, och här handlar det om vård, omtanke och medmänsklighet när döden spelar förstafiolen, krig i full skala.
Fast ordet uppoffring får inte sällan här en annan innebörd: "Tala bara inte om min uppoffrande gärning. Jag har aldrig levat så fullt och rikt. Uppoffringen var när jag for hem", sa Röda korsets Elsa Brändström om tiden i Sibirien.
Elsa Brändström, känd som "Sibiriens ängel", liksom Florence Nightingale, och Henri Dunant, schweizaren som grundade Röda Korset och är mannen bakom Genevekonventionen 1864, var alla sprungna ur burgen bakgrund men ville något annat. O.Montmar beskriver dem som "undantagsmänniskor", och kanske är det så, men dess sociala bakgrund gjorde också att de ansågs speciella i sina altruistiska gärningar.
Och gott så, med tiden skapas dock myter som i förlängningen kan bli ett sorts fängelse för individen, som för den från Krim-krigets uppståndna kändisen Florence Nightingale, den uppoffrande och omhändertagande kvinnan personifierad.
Lilian O.Montmars litterära specialitet kräver tålamod, tid och god reserach. Att dokumentera och lyfta fram kända och okända personers öden är viktigt, inte minst de otaliga som inte fått och får sina "15 minuter av berömmelse".
Det är vår och jag lever ännu ägnas mycket åt krigs- och lägerfångarnas helvete, över nämnda Krim-krig till första och andra världskriget. Elsa Brändström och vännen och kollegan Elsa Björkman brann för dessa människor, nästan så att de själva brann upp och kom att sakna eget liv "vid sidan om". O. Montmar använder brev för att gestalta personerna och det ger extra dimension till bilden av hela människan.
Emellanåt kan det kännas lite dammigt, men så står den tidlösa frågan där: Vad hunger gör med människorna kan man idag inte föreställa sig. Då; i Sibirien, Solferino, Verdun, Petrograd, Warzawa, Berlin, Wien. I dag; Mosul, Aleppo, Kabul, Gaza.
Vad har vi lärt?, är den uppfordrande frågan. Anno 2016, svårt att säga. Av boken; att "personer som känner empati för andra människor vårdar sitt eget psyke. Empati och medkänsla utan baktankar ger kraft och är helande för individen själv".
Lilian O.Montmar, född i Stockholm men under tjugo års tid verksam i Wien, vill med boken visa människans komplexitet. Hur det goda och det onda finns inom oss och att vi är kapabla till allt däremellan. Men för att det goda ska vinna måste se den andra, se individen i varje människa. Trots svåra och nästan omöjliga sammanhang. Så läser jag Det är vår och jag lever ännu.