Kvinnoporträtt med följetongstrick
BOKElsie JohanssonSin ensamma kroppAlbert Bonniers Förlag
Foto: Gustav Karlsson Frost/Frosty
Förmodligen med tydlig avsikt har Elsie Johansson avstått från att göra stor dramatik av sin huvudpersons liv i romanen. Mallis, vilket är kort för Marie-Louise, lever stillsamt, på gränsen till vegeterande, och den yttre dramatiken saknas nästan helt i hennes liv. Däremot stormar det i hennes inre, där känslor som hon inte rört vid tidigare kommer upp i ett sent skede av livet.
Mallis omprövar sin livshållning, och sina värderingar, och frigör sig i processen från den make hon gifte sig med av bekvämlighetsskäl.
Boken balanserar ibland på gränsen till att låna formuleringar och tilltal från den svenska veckotidningsföljetongen, men gör det på ett sådant sätt att jag uppfattar det som en tänkt självironi från huvudpersonens sida. En slags humor uppkommer, som man såg i Nancy-trilogin, inte i Näckrosträdet, men definitivt i denna salongsskildring, som sannerligen inte försöker köpa några enkla samtidspoäng. Mallis är mycket otidsenlig och otypisk, och läsupplevelsen bygger inte på identifikation.
Elsie Johanssons projekt i denna roman är att gestalta det grundläggande behovet av kärlek, ja till och med rätten till kärlek, som tillkommer varje människa. Mallis väg till att erkänna detta behov försvåras av hennes livsupplevelser och personlighet.
Det är i mötet med en annan människa som hon så småningom släpper berättelserna om det som varit, och börjar möta nuet istället.
Boken är dessutom en provkarta på Johanssons förmåga att variera sin berättarstil. Detta excellerande avspeglar möjligen ett visst tvivel om berättelsens förmåga att stå på egna ben. Nu gör den det, och när jag läst klart är det trist att inte få veta vad som faktiskt hände med Mallis. Det följetongstricket gör mig glad.
Så jobbar vi med nyheter