Den svenska översättningen som kom 2013 klättrade upp på Tio i topplistorna. En redaktör från Sveriges Radio for till norra Finland för att intervjua författaren i autentisk miljö bland alla mygg och vilda örter.
Hade en ny stjärna tänts intill Timo K. Mukka och Rosa Liksom på den lappländska litteraturhimlen? Mina boksynta vänner i Pajala var tveksamma: intrigen var för snårig och sexskildringarna omotiverat närgångna.
Romanen är något så ovanligt som en andra världskrigets thriller från Nordkalotten. Den utspelar sig kring Finlands andra arm Petsamoområdet och vid norska Ishavskusten. Finlands öde står och väger: de tyska vapenbröderna har över en natt – 4/9 1944 - förklarats som fiender och ska jagas ur landet. Så lyder Sovjets fredsvillkor. Det brinner i knutarna för alla innan det bokstavligen gör det för den finska befolkningen. Kvinnorna står inför valet att överge sina tyska älskade - eller på något sätt krångla sig till en osäker tysk framtid när allt är över. I Nord-Norge har motståndet mot den tyska ockupationen hårdnat. Det vimlar av spioner, partisaner, folk med ny identitet och i bakgrunden spelar ”Stalins orglar”, det framryckande ryska artilleriet.
Vildögat är en självlärd, örtkunnig barnmorska. Varken ung eller vacker, uppvuxen på ett kärlekslöst laestadianskt fosterhem och ratad i byn som rödgardistunge. Hon har mött sin stora kärlek i Johannes Angelhurst, en både ung och vacker tysk officer. Stärkt av hans kärlek tar hon en risk och nästlar in sig som sjuksyster på det tyska fånglägret Titovka, dit Johannes har kommenderats för att leda en mystisk Operation.
Det blir nu ingen vanlig sköterskesyssla men Vildögat biter i och försöker lindra utan att fråga för mycket om konstiga rutiner. Lägerlivet avslöjar nya sidor hos Johannes: hans egentliga roll i utrensningarna i ukrainska Babi Jar, hans ovilja att hjälpa Vildögat när denna försöker rädda skoltflickan Masja från ett grymt öde bland de kvinnliga fångarna på operation Fähus. Hans psykiska hälsa börjar vackla men Vildögats tillit till Johannes består och hon säger nej till en räddning i Sverige dit folk nu börjar evakueras.
Tyskarna håller på att utrymma lägret, Johannes är inte kontaktbar. Vildögats liv hänger på en tråd men hon lyckas fly och ta sig ombord på S/S Donau där hon undviker att bli slängd överbord som icke-arier. Hon sätts ner i en jolle utan karta och kompass och hamnar till slut mirakulöst vid Död mans fjord, en plats vid Ishavet utan markering på kartan. Där har hon och Johannes haft sitt första kärleksmöte i en enslig stuga. Men det finns andra som har intresse av stugan och Vildögat blir en bricka i ett politiskt spel mellan Gestapo och de allierades underrättelsetjänst. Först efter kriget får man klarhet i de olika ödena.
Historien är berättad ur de två huvudpersonernas perspektiv och genom dokument från täcknamnet Död man. Helena Angelhurst, en ättling till Vildögat och Johannes, inleder och lämnar sista ordet.
Intrigen är snårig. Det gäller att läsa fokuserat med hjälp av datumen för de olika rapporterna. Sexskildringar är ju som bekant oerhört svåra att lyckas med, och inte heller Katja Kettu lyckas med sina. Vildögat, en enkel barnmorska med underlivet som arbetsfält säger ”som det är” – men utan stilisering blir det inte så bra. Skildringarna för inte heller berättelsen direkt framåt.
I den kritiska avdelningen måste jag även ta upp vissa brister i översättningen. Boken har ett språkligt överdåd och att hitta motsvarigheter till alla dialektalorden och författarens personliga skapelser måste ha varit extremt svårt, men lite för mycket har ändå blivit feltolkat eller utelämnat. Antagligen har den erfarna Janina Orlov haft för hård tidspress utan tillfälle att vistas i romanens miljö. Men böcker har ju alltid mycket redundans (information som pekar åt samma håll). Detta gör att Barnmorskan ändå hänger väl ihop som en svensk text, det är inte för inte den har gjort succé i Sverige.
Det som enligt mitt tycke mest motiverar romanens berömmelse är författarens imponerande kunskap om människan, naturen och historien, och förmåga att gestalta den.
Den flerspråkiga kommunikationen är trovärdigt återgiven, det är en njutning att läsa om hur det pratades på Nordkalotten när hitlertyskan blandades in vid sidan om finskan, ryskan, norskan och samiskan. Denna dialog bär upp mycket, den berättar väsentliga saker även om bifigurerna. Dessa lever kvar i minnet, man vill veta mer om dem – detta är ett gott betyg.
Barnmorskan är något av en litterär milstolpe i bearbetningen av det tyska traumat i finsk närhistoria. Den visar oss hur man kan bära ansvar och göra val även i situationer där båda uppgifterna verkar omöjliga. Den är även en hyllning till den kamp som krigets kvinnor för på så många fronter – långt ifrån alla hedersbetygelser och högtidstal.
Barnmorskan lär ut viktig historia, det är en högaktuell bok.