Kvalitetsbegreppet måste bli kvar i kulturpolitiken
Ja, kritiken har kommit från en rad håll ända sedan utredningen presenterades, även om vissa positiva tongångar också hörts.
Och kritiken mot Lena Adelsohn Liljeroths hittills förda politik har inte heller uteblivit.
Här om dagen skrev Göteborgs-Posten att 57 procent av landets kulturchefer inom statligt, kommunalt och regionalt kulturliv har litet eller inget förtroende för regeringens kulturpolitik.
En del har kallat den vag och undanglidande.
Det är inte förvånande eftersom allt tycks ha hamnat i ett tillstånd av väntan på vad kulturutredningen ska föra med sig.
Och när jag läser länsteatrarnas remissvar på kulturutredningen så framkommer återigen en hel del kritik mot utredningen och Länsteatrarna i Sverige (LTS) pekar på en rad svagheter.
De avstyrker utredningens förslag till nya kulturpolitiska mål och understryker att kvalitetsmålet bör kvarstå. Man avstyrker också idén på nya "supermyndigheter" inom kulturen och föreslår istället en utveckling av nuvarande kulturråd.
En annan, återkommande kritik, är bristen på pengar och finansiering. Visst är idén med mer samverkan som utredningen föreslår god. Men enbart samverkan löser inte bristen på ekonomiska medel konstaterar LTS.
Det som verkar ha fått bäst mottagande är den så kallade portföljmodellen där varje region får sin "portfölj" med pengar att förvalta.
Men däremot lyfte Norrbottensteaterns chef Karin Enberg ett varningens finger för portföljmodellen när utredningen presenterades och pekade på det faktum att det kommer att kräva mycket kunniga lokala kulturpolitiker för att kunna hävda den egna regionens position och rätt till medel.
Ett stort problem är också att utredningen försöker glida undan begreppet kvalitet.
Vad man då ytterst riskerar är kulturens egenvärde.
Lisbeth Lindeborg, som skrev den kulturpolitiskt omhuldade rapporten Kulturen som lokaliseringsfaktor (Ds 1991:22), går hårt åt utredningen i tidskriften Axess när den vill avskaffa begreppet "kommersialiseringens negativa verkningar", eftersom kultur och marknad "ses på ett annat sätt idag".
Det menar Lindeborg vittnar om att utredarna inte har en aning om vad som är orsak och verkan och hon trycker på att det bara är en kultur som får utvecklas enligt sitt egenvärde som samtidigt har "en inneboende ekonomisk potential och ett gynnsamt inflytandet på många områden i samhället".
Med det markerar hon också något mycket viktigt för kulturen; även om man står till höger i kulturpolitiken och vill se en ökad kommersialisering av kulturen finns skäl att värna begreppet kvalitet. För finns inga krav på kvalitet i kulturpolitiken, minskar också de kommersiella utsikterna för kulturen.
Det borde Adelsohn Liljeroth reflektera över innan klubban faller i riksdagen för kulturpropositionen i höst.
Så jobbar vi med nyheter