Vår nutid älskar att tala om infrastruktur liksom kommunikationer. Tänk på Botniabanan till Umeå som nu står klar, tänk på Norrbotniabanan som fortfarande stöts och blöts. Eller på Vedabron över Ångermanälven och Europavägar både här och där. Eller vad ska vi nämna mera? Kanske 1700-talet liksom dåtidens brobyggen i vårt kustland.
Visst var förutsättningarna radikalt annorlunda den gången. Snarast fastnar vi för bristen på teknik. Hacka och korp, spade och spett, hästdragna transporter liksom mannakraft stod till buds för att skapa "en bättre värld". Utgångspunkten var, om vi ser det i ett länsperspektiv, att högsta prioritet hade kustlandsvägen, den som helt enkelt slingrade sig från by till by, sökte efter lätta passager när höjderna skulle övervinnas och föredrog sandiga åsar framför stenig eller blöt mark. För att inte tala om de större vattendrag som skulle klaras med båt eller färja. Slutresultatet blev en huvudled från Stockholm till Torneå sådan den nu såg ut, och med olika namn över tiden. Under 1600- och 1700-talen gällde Norrstigen och därefter Kustlandsvägen, sedan möter vi riks-13 och E 4.
De tekniska framstegen var kanske mest tydliga ifråga om sättet att passera vattendragen. Flera färjställen ersattes med broar. Hör bara: vid Vuono byggdes en bro under 1730-talets mitt, för Sangisälven skedde detta 1763, beträffande Nikkalafjärden blev så aktuellt på 1770-talet medan Råneälven kom i tur betydligt senare eller under 1820-talet. För länet hade därmed kustlandsvägen bara tre återstående färjställen, över Pite, Lule och Kalix älvar, om vi bortser från Torne älv och dess särställning vid riksgränsen. I det sammanhanget möter vi också något som idag kallas för Nikkala broar. Det rör sig om bevarade stenvalv med tillhörande brobank över Keräsjoki samt en minnessten.
Låt oss fråga hur platsen tog sig ut när bron var alldeles ny. Välj åskådningsexempel bland tänkta besökare. Carl von Linné på sin lappländska resa 1732 kan på ett sätt komma ifråga men jämförelsen haltar. Linné kom här förbi på väg till Torneå men någon stenbro fanns inte då. Keräsjokis mynningsland var den gången snarast oframkomlig sumpmark. Lösningen blev att antingen måste man övertvära vattnet med en lång brobank - och det alternativet låg i framtiden - eller också valdes att kringgå hindret genom att vägen tog en sväng in i landet. I det fallet bör överfarten ha legat i höjd med sjön Kuusijärvi på Linnés tid.
Drygt en generation senare var det stora folksamlingar vid bron som nu stod klar. Samtidens dagspress, här representerad av Inrikes Tidningar, rapporterade: "Dagen förut inviterades ortens herrskaper, ståndspersoner och prästerskap till denna högtidlighet samt en myckenhet allmoge, dels kallad, dels okallad sig inställde. Och då pyramiden var uppsatt å piedistalen lossades 32 kanoner, som voro på bron planterade, i tvenne omgångar, varefter kontraktsprosten, magister Eric Brunnius uti obundet kort tal föreställde de märkvärdigaste händelser, som göra konunganamnet Gustaf älskat och vördat av svenska undersåtar. [...] Till middagen undfägnades sedan alla närvarande på den nära därintill belägna Kjärsbäcks gästgivaregård."
Visst var det högtidligt värre, med inbjudna ståndspersoner liksom allmoge, med kanonsalut och fosterländskt tal till majestätets ära, med avslutande måltid, och där noterar vi att det fanns ett gästgiveri i närheten. Med det sistnämnda kommer vi även vardagslivet nära. Här liksom i landet i övrigt var det en dominerande bondebygd och ett vägnät under framväxt. Till detta hörde att resenärerna skulle ha möjlighet att äta och övernatta på lämpliga ställen, varför gästgiverier inrättades ungefär två mil från varandra. Det var likaså ett skiktat samhälle när överheten, d v s ståndspersoner och statens tjänstemän, skulle förflytta sig. All denna infrastruktur skulle bönderna svara för. De måste bygga och underhålla vägar och broar, de skulle skaffa fram hästar för skjutsning mellan gästgiverierna, de skulle också själva hålla sig kvar hemmavid. Fram till 1860-talet gällde därför inrikespass för resor över länsgränsen och passen kontrollerades av landshövdingen. Och vi ska inte tala om kostnaden för gästgivarskjutsarna. Långt in på 1800-talet kostade skjutsen per mil ungefär detsamma som lönen för ett dagsverke jämte häst. Således var dessa skjutsar alldeles för dyra för gemene man. Bygdens folk fick nöja sig med att skjutsarna rullade efter kustlandsvägen. Folket kunde också se och kanske besöka gästgiverierna för att få en styrketår. Och naturligtvis hade samma anonyma folk möjlighet att vid ett tillfälle som broinvigningen vara mer eller mindre objudna gäster och då beskåda högtidligheten.
Bönderna från Nedertorneå, Karl Gustav och Övertorneå socknar hade således klarat genom en samlad arbetsinsats att åstadkomma en brobank 978 alnar eller nära 600 m lång och försedd ursprungligen med sex stenvalv. Dessutom fanns den minnessten som "avtäcktes" vid högtidligheten. Där kunde man läsa både på finska och svenska om två parter som stod bakom verket. Det hänvisades till den kungliga överheten vars nåd lyste över nejden och man nämnde de som hade gjort arbetet, bönderna. Vi läser idag att så skedde 1772: "Då. Grundlagarna. Förbättrades./ Byggde. Torneå. Socknar./ Bron./ Och. Reste. Minnes. Wården".
Som nutida besökare behöver man bara svänga in på rastplatsen i närheten, promenera fram till stenvalven och titta ned i det sumpiga vattnet som var ett så omöjligt hinder en gång. Tänk sedan bakåt: på alla de som trots allt har passerat genom århundraden. Johannes Edfeldts ord i diktsamlingen Ådernät kan sammanfatta vad jag menar: "Ryggar av sten och jord, som genom seklernas dimma och frost, slagregn och sommarhetta bar oxvagnar och karosser, diligenser och höskrindor - jag tänker på er."