Det var den 20 februari som Fredrik Kenttä sade hejdå till familjen hemma i Karlsvik, tog med sin 70 kilo tunga utrustning omsorgsfullt packad i en släde, och startade den 53 mil långa skidturen längs Malmens väg till Dundret för att sedan fortsätta turen mot Rombaksfjorden i Norge.
Den långa skidturen var en dröm som han burit på i många år.
– Jag och barnen körde med skoter längs den här sträckan för tio år sedan. Då slog det mig att jag också ville åka samma sträcka på skidor.
Tanken levde kvar i Fredrik och för fem år sedan skrev han på Facebook att han borde göra den där turen. Till slut var det sambon Lisa som tyckte att han skulle göra slag i saken i stället för att bara prata om det.
Att förbereda äventyret tog ett drygt år.
– Dels så måste man skaffa alla prylar som krävs, jag behövde jobba in tid på jobbet för att kunna vara ledig i fyra–fem veckor och så har jag ägnat året till att träna varje dag för att få upp kondition att orka köra så långa sträckor varje dag, berättar Fredrik Kenttä.
Han har i många år ägnat sig åt vildmarksliv i olika former. Men något så extremt och krävande som den här turen har inte hänt tidigare.
– Nu hade jag redan omkring 70 procent av all utrustning som behövdes, men trots det behövde jag göra en hel del inköp och uteprylar är inte billigt på något sätt. Jag tror att om man ska skaffa all utrustning så får man räkna med 150 000 kronor, allt kostar ju 10 000.
Tanken var att avverka de 56 milen på omkring fem veckor, men det visade sig gå lite snabbare än så.
– Jag var i mål vid Rombaksbotn en vecka snabbare än vad jag tänkt mig. Och det var både betydligt tuffare och lite lättare än vad jag trodde från början. Jag trodde att det skulle vara relativt lätt till Gällivare för att bli betydligt tuffare när jag kom upp till fjällvärlden, men det blev precis tvärtom. Den jobbigaste och tyngsta dagen, till Stora Lappträsk, tog det mig elva timmar att färdas elva kilometer. Så då går det inte fort. Med en kilometer i timmen är det svårt att motivera sig.
Vad fick dig att ändå fortsätta när det gick så tungt?
– Jag blev bara argare och argare och det tog mig framåt. Sedan pratar man med sig själv, less som sjutton och till slut får man lite kraft igen. Det är lite så jag fungerar. Och när det var som allra tyngst så hittade jag ett brev från Lisa som hon smugglat ned i min packning och det gav mig en enorm kraft, säger han med ett leende.
Den där nerven av ”djävlar anamma” fick han tillfälle att plocka fram många gånger under resans gång.
– Det var tungt många gånger. Samtidigt är Malmens väg längs Råne älvdal en helt fantastisk led att följa. Och trots att jag varit ute mycket i naturen är det en del av länet som jag aldrig varit i. Det var riktigt vackert med mycket snö och otroligt många fina stugor längs vägen. Där kan jag tänka mig att skidra igen.
Efter den 53 mil långa färden finns många upplevelser och möten som fastnat i minnet. Bland annat den man som bjöd in honom på fika i Nattavaara och delade med sig av sin livs historia.
– Att vara ute på det här sättet tar en tillbaka till det ursprungliga i livet. Jag kan ha lite svårt för det här vardagslivet, så att ge sig av på det här sättet ger en egotid som blir väldigt mycket värd. Det bästa är mötet med alla människorna som man gör under resan. Man träffas en kort tid och får ta del otroliga livshistorier.
– Att få vara i nuet och vara helt ensam med sig själv och sina tankar kan man ju aldrig i vardagen. Det är nog den största grejen med att åka själv. Samtidigt brottades jag med dåligt samvete för att jag var borta så länge från barnen. Barnen å sin sida tyckte att det var kul och spännande. Inte minst min sambo Lisa fick ju dra ett tungt lass här hemma, hon har varit ensam med barnen i tre veckor.
Den tunga och långa utmaningen har gett nya Fredrik nya insikter om sig själv.
– Jag har insett att man kan piska kroppen rejält och ändå vara fit for fight morgonen därpå. Det är jag imponerad över. Sedan har man även den mentala biten som är jobbig. Efter en sådan här resa inser jag verkligen att familjen är det absolut viktigaste jag har i livet.
När han nådde Gällivare kom två av barnen och hälsade på. Tillsammans bodde de två nätter i en stuga på Dundret. Ett besök som gav honom ny kraft att orka vidare.
– Min arbetsgivare sponsrade med två nätter i en stuga där och det kändes riktigt bra att få ta in där, äta gott, umgås med barnen och ta igen sig. Det blev ett lyxliv. När de två dagarna var över fick jag hjälp från hotellet att köra barnen till tåget. Efter att jag lämnat av dem lämnades jag av vid leden på nytt. Då kändes det faktiskt lite jobbigt att fortsätta, kontrasterna att lämna av barnen och sedan lämnas av vid leden i snålblåsten blev så stora. Men det tog bara tio minuter, sedan vände det. Efter det kändes inget jobbigt, jag drabbades av en eufori som nästan blev religiös. Efter det gick allt så otroligt lätt.
Tunga och tuffa dagar växlades med en hel del ljusglimtar. Mötet med barnen var en. Han har också träffat på människor längs leden som bjudit in och erbjudit både mat och värme.
– Den enda gången under hela resan som jag kände mig riktigt ensam var när jag kom till Riksgränsen. Då var resan nästan slut, jag hade bara åtta kilometer kvar till slutmålet. Jag kom dit då det var sportlov och fullt av festande ungdomar och jag som luktade svett och kände mig helt malplacerad.
Det första försöket att ta sig ned till Rombaksbotn var tvunget att avbrytas. Dagen därpå gjordes ett nytt försök via ett annat vägval.
– Det var bara åtta kilometer kvar och jag har både gått och cyklat där på sommaren men aldrig åkt där på vintern och det visade sig vara omöjligt att ta sig fram i en natur med raviner och en rejäl stigning. Där var jag tvungen att vända om och ta en annan väg dagen efter, säger Fredrik.
Dagen därpå lyckades han nå målet, sedan tog han tåget till Narvik för att senare samma dag vända söderut igen.
– Känslan att åka hem de 53 milen med tåget var underbar. Bara tanken på att jag åkt varje meter själv var helt otrolig.