Kaffebryggaren kluckade. Jag gäspade av de tidiga morgnarna. Gästerna kom numera in till mig även vid frukosten. Ett antal gånger drog jag efter andan i ett försök att liksom ta upp problemet med att de brutit sig in. Att de egentligen var inkräktare. Och jag ville inte vara någon uppassare.
Men samtidigt hade jag paradoxalt nog börjat acceptera deras sällskap, rent av njöt korta stunder. Allt hade varit frid och fröjd om de inte hade bråkat inbördes i en sådan omfattning. Höga skrik och tvära gråtattacker för små skärmytslingar började gå mig på nerverna.
- Nej, nu får det vara nog!
Så skrek jag plötsligt, och blev samtidigt lite förvånad över mig själv. Jag hade stått passiv så länge. En humla svepte förbi, det minns jag också.
Och sedan log jag. De små gästerna tittade upp på mig. De såg oroade ut.
- Ni får stanna, sa jag. Men kanske att ni kunde skrika lite mindre.
De lovade.
Jag ordnade en kurs åt dem, i syfte att allt skulle gå lättare. Jag kallade den "Mera människa" och lade upp det som vore det modernt och på konsultbasis. Som en sån där kurs som förståsigpåarna ger.
Det blev genast populärt. På fjärde kursdagen fick alla diplom under en fest på lillstugebron. Saft till deltagarna, och vin till kursledaren.
Jag behövde ruset mer än någonsin.