Kungligt skvaller paketerat i bokform

De dyker upp då och då på redaktionen - böckerna om kungahuset. De handlar nästan undantagslöst om hur förträffliga kungligheterna är och de brukar i ärlighetens namn åka raka vägen ner i återvinningen. I något enstaka fall kommer en bok som ifrågasätter kungahuset och gör ansatser till kritisk granskning. I år kommer det dessutom att drälla av böcker som ska göra sig en slant på det stundande bröllopet.
Men när Johan T Lindwalls bok Victoria - prinsessan privat dyker upp tänker jag att man kanske ska ge det en chans. Det kanske finns något av substans.
Så dumt tänkt...

Men boken blir ändå oavsiktligt intressant på ett plan.
Nä, jag skiter faktiskt i Victorias kärleksliv, kungens konservatism och hur Victoria träffade sin Daniel, vilket boken kretsar kring. Det är mig helt egalt och stundtals är boken en så sliskig hyllning till Victoria att det är en kamp att läsa.
I stället blir den intressant ur ett journalistiskt perspektiv. För här avslöjas det hur Lindwall jobbar. Det är sällan förstahandskällor och ofta anonymt. Det är oftast folk runt omkring hovet som berättar något för Lindwall - om nu källorna verkligen finns. Det är helt enkelt skvaller paketerat i bokform och publicerat av ett större förlag.
Välvilligt skvaller, ska tilläggas. För redan i försättsbladet där han tackar de som givit honom information skriver Lindwall: "När jag garanterade att jag skulle teckna en bild av en stark och självständigt kvinna så fick jag ta del av era berättelser."
Så ur journalistisk synpunkt så är ju Lindwalls bok rökt redan där. Han har helt enkelt lovat att inte skriva något kritiskt.
Jag uppskattar möjligen att Lindwall inte hycklar, men han är också ett exempel på kvällstidningarnas ogenerade symbios med kungahuset.
Och jag ångrar min ingivelse att ge det hela en chans. Jag borde ha gjort bättre saker av mitt liv än att läsa Lindwalls skvaller.