Kunde varit magiskt - om det inte vore för texterna och rösten
MAIA HIRASAWA"Gbg vs Sthlm"(Razzia)
Sångerskan Maia Hirasawa. Foto: SCANPIX
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
Men inte gör det henne mer intressant som artist.
Det mesta från debutskivan känns igen på "Gbg vs Sthlm". Maia Hirasawa växlar från psuedoklassiskt pianoklink, blås- och stråkbemängda crescendon till den stompiga trallpop som utmärkte genombrottet "And I found this boy". Jag gillar den Missy Elliott-liknande stråkloopen i "South again", liksom klockspelen och körerna i "After-party". I såna stunder överväldigas man av hennes obehindrade musikalitet.
Mycket annat hade kunnat bli magiskt, om det inte vore för texterna och sångrösten. Melodierna vandrar förstrött upp och ner, Hirasawa kippar efter andan och betonar orden på ett så tillgjort sätt att de förlorar sitt värde.
Här finns teman om rotlöshet, hemlängtan och kärleksknas men allting reduceras till provocerande banalt dagboksdrömmande utan skärpa eller poetisk kraft.
När harpan klingar i "Hush now" påminns jag om Joanna Newsom. Hon besitter all den mystik som Maia Hirasawa aldrig lärde sig något om på musikhögskolan.
Så jobbar vi med nyheter