Kulturpolitiken har kommit till hockeyklacksnivå

"Hellre friska bröst än Mikael Wiehes röst", skriver Stefan Thornberg i gårdagens annons för centerpartiet. 
Fyndigt? Jo, visst.
Men det är alltså dit kulturpolitiken har kommit i Norrbotten.
Till hockeyklacksnivå. 
Till populistiska utspel.
Thornberg är inte precis ensam.
I måndagens debatt på Lillan i Luleå svarade moderaten Bo Hultin "idrott" på frågan om vad som var kultur för honom.
Samme Hultin ställde sig också frågande till om politiska artister ska få bidrag från landstinget, tillsammans med Kenneth Backgård. Detta apropå debatten om Mikael Wiehes konsert i Arjeplog.
Det är anmärkningsvärt och inget annat än ett resonemang om censur.
Och vill vi verkligen ha ett samhälle där ingen artist, konstnär, tidskrift eller författare, får bidrag till någonting ifall de säger fel saker i fel sammanhang? Eller rättare sagt, säger fel saker i politikernas tycke.
Jag känner till några sådana länder, men de är inte demokratier.
Nu tror jag inte att vare sig Hultin eller Backgård är några antidemokrater. Inte alls. Men i förlängningen av resonemang om vem som ska få säga vad lurar alltid censuren. För vem ska bestämma vad som passar sig?

Man kan också se dessa herrars resonemang om kulturens innehåll och kulturens plats i landstinget som en del av samma resonemang som Göran Hägglund förde om "verklighetens folk".
Och vad Göran Hägglund ytterst gjorde med sitt utspel var att avintellektualisera politiken - att säga "det där med kultur det angår inte vanligt folk". Trots att det inte är sant.
Faktum är att det tycks ha blivit någon slags sport att stoltsera med sitt kulturförakt hos delar av den politiska populasen.
Men det är en nivå på debatten som inte är värdig det politiska samtalet och det är knappast vad kulturen behöver.
Inte vårt samhälle heller för den delen.
Vi behöver politiker som är mer intellektuella än så - som förmår att lyfta blicken och se de stora sammanhangen och kulturens betydelse för samhällets utveckling på fler plan än det krasst ekonomiska.
Som debatten förs nu pågår en diskussion som begränsats till "vad skattebetalarna" vill eller kräver. Eller vad politikerna tror att de vill. Men man tycks ha glömt bort det mer betydelsefulla ordet "medborgare".

I sin bok Tankar om politik skriver Bengt Göransson träffande om den förskjutning som skett från "medborgare" till "skattebetalare" och att det förändrat synen på vårt samhällsansvar. Och synen på det politiska uppdraget.
För vad som händer med skattebetalarperspektivet är att politikern reducerats till en kamrer som ansvarar för att skattemedlen inte slarvas bort, eller till en butiksföreståndare i den samhälleliga godisbutiken.
Och då tycker en del politiker förstås att det är enkelt att stryka kulturen, att den inte är viktig i förhållande till annat.
Men vi behöver kulturen.
Till och med i tider av långt större nöd än dagens finansiella kriser har stora politiker förstått vikten av att värna kulturen.
Under brinnande krig ville de brittiska generalerna ta pengar från kulturen för att finansiera kriget, men Churchills motfråga var: "Vad ska vi då slåss för?"
Han förstod något väsentligt - att kulturen är kärnan i vårt samhälle, det som bär våra värderingar och speglar vår tillvaro.
Men det är väl det som skiljer stora politiker från de små.