Det är ett fint och ombonat hem i det lilla huset på Lustigbacken i Gammelstad. Sara Edström tar emot en regnig sommarförmiddag för att berätta om arbetsvillkoren som konstnär. Sakta men säkert har hon blivit en av de etablerade i branschen. Just nu är hon en av konstnärerna som ställer ut på Havremagasinet i Boden där hon visar skulpturer.
Men årsinkomsten är inte hög. För 2008 deklarerade hon bara
70 800 kronor. Och hennes äkta man och kollega Mats Wikström hade 56 800 i årsinkomst. Sammanlagt 122 000 för en familj med två vuxna och två barn.
- Vi lever extremt billigt, säger Sara Edström.
Hon pekar på några saker i det lilla köket. En ny frys från Rusta, det har de kostat på sig. Men diskmaskinen är trasig. Den kanske går att laga. Två stolar från Ikea har de unnat sig.
- Men annars gäller det att styra över utgifterna.
Trixar ej med a-kassa
Så sent som i dag, berättar hon, har de sagt upp det fasta telefonabonnemanget för att spara pengar. De kan klara sig med mobiltelefonerna.
- Jag kallar det för en slags ekonomisk aktivism, säger Sara Edström och förklarar att mycket kan köpas billigt på Myrorna.
Någon egentlig nöd går det inte på familjen. De har haft god hjälp från sina föräldrar. Diskmaskinen fick de av grannarna som skulle slänga den för att den var trasig. Mindre bil har de även skaffat, för att sänka bränslekostnaderna. Bor billigt gör de också i det lilla huset.
Och att trixa med a-kassa och åka slalom mellan bidrag och regler, nej det intresserar henne inte. För drygt tio år sedan startade hon eget företag och arbetar sedan dess med konsten på heltid. Hon står på egna ben.
- Jag känner mig fri. Jag gör precis vad jag vill.
Hon arbetar mycket. Men problemet som hela tiden uppstår verkar vara att det är oerhört svårt att få ordentligt betalt för arbetet. Sedan fem år tillbaka är hon en av de som driver feministiska Galleri Syster. Konstnärerna som ställt ut där har de alltid gett betalt. Men som gallerister har de arbetat gratis. Inte förrän nu verkar det som om de har råd att börja avlöna sig själva med ett litet, nätt arvode.
Många lever fattigt
Hennes berättelse går helt i linje med flera av de undersökningar NSD Kultur tagit del av. Många konstnärer lever fattigt och har, ofta trots hög utbildning, mycket sämre betalt än andra lönearbetare i Sverige med motsvarande utbildning.
Men att det skulle bero på att konstnärer är dåliga på att marknadsföra sig och sälja håller Sara Edström inte med om.
- Jag gör i vart fall andra prioriteringar, säger hon och försöker förklara att konstnären också måste ägna ganska mycket till åt att skapa förutsättningslöst .
Annars är det lätt att det glider över i ett konsthantverk. Man måste få tid att utvecklas.
- Sedan beror det på arbetsmarknaden också, säger hon.
Eller möjligen bristen på existerande arbetsmarknad för konstnärer.
Utställningsuppdraget på Havremagasinet i Boden är nu första gången hon fått riktigt betalt för ett uppdrag. För första gången i hela sitt liv har hon fått två månadslöner á 17 000 kronor för att arbeta med sin konst inför en utställning.
Det är dock långt ifrån första gången hon ställer ut. Exempelvis i december förra året hade hon en utställning i Kulturens hus i Luleå. En stor skulptur och flera målningar visades.
- Konsthallens ersättning var
3 000 kronor, berättar Sara Edström och suckar.
Inte råd att ställa ut
Före skatt, alltså. Vad det ska täcka kan man i och för sig tvista om. Men det rör sig väl minst om att sammanställa verken till själva utställningen. Arvodet är kanske inte tänkt att täcka sex månaders arbete med konsten. Men någonting ska det ju räcka till. Minst en vecka tar i vart fall det praktiska arbetet inför en vernissage. Och för
3 000 i veckan blir ingen rik.
- Jag har alltså inte råd att ställa ut, säger Sara Edström.
- Det är som ett hån.
De som arbetar inom det offentliga med att administrera konst upplever hon lite som antagonister. De borde finnas till för att stödja konstutövarna. Men ansökningar till projekt nagelfars. Varenda krona ska motiveras. Kommentarer som "ska ni ha så här mycket pengar till administration" är inte ovanliga. Och den sortens attityd retar upp Sara Edström.
- De som arbetar med det här borde i stället vara på vår sida, hjälpa och stödja oss.
Dessutom: städerskan på konsthallen får betalt, de som jobbar i receptionen där har avtalsenlig lön, konsthallschefen har sitt på det torra. Men konstnären med sina verk - det som ju är själva huvudattraktionen och orsaken till att alla som arbetar runt omkring kan ha sin utkomst - den ska ha provocerande dåligt betalt. Målarkludden får plocka lite ur kaffekassan.
- Ersättningen borde kunna moderniseras, säger Sara Edström.
Okunskap hos tjänstemän
Som om det rådde en okunskap hos kulturens förvaltande tjänstemän. Förutom lön har de städning, de har datorer och blyertspennor på sina kontor. Och sjuklön om influensan drabbar. Allt det där måste faktiskt konstnären stå för själv.
Så kommer kulturens administratörer på besök ibland också och vill prata. Tiden går. Stämplingsuren tickar betryggande på tjänstemännens kontor. De verkar kunna dricka kaffe och prata hur länge som helst. Rastlösheten drabbar den oavlönade konstnären. Här kan hon ju inte sitta hur länge som helst i godan ro.
- Jag har ett förslag, säger Sara Edström.
Hon menar att kulturadministratörerna själva borde få göra samma sak, att varje år skriva en ansökan där de får motivera alla sina kostnader - löner, blyertspennor, datorer, konferenser, skrivare, telefoner, lönehantering och reseräkningar - och sedan skulle en panel få sitta och bedöma rimligheten och fälla sina kommentarer. "Nämen, måste ni ha så mycket till det där..."
- Skulle de gå med på det? frågar hon sig.
Fast med viss eftertanke har hon ju själv valt konstnärskapet.
- Visst är det så. Jag är inte missnöjd med mitt liv, tvärt om. Det är självvalt. Men nog borde kulturmarknaden kunna moderniseras.