– Kulturkoftor, eller koftkultur. Utan dem som kallas så eller kallar sig själva så fanns inte mycket till kulturliv kvar.
Celia B Dackenberg har i flera böcker undersökt de stickade plagg som vi möter i litteraturen, hos konstnärerna, poeterna och författarna. Den senaste handlar om de plagg som vi ser på bilder och som vi genast känner igen. Miss Marples spetsstickning, Ivar Arosenius fiskartröja och Carl och Karin Larssons Svens tröja. Alla dessa koftor och tröjor har hon undersökt och skapat beskrivningar av. Hon har stickat och skapat modeller som vi kan göra. Men det allra viktigaste är att hon har sökt rätt på den berättelse som varje plagg bär med sig.
– Jag började sticka äldre mönster när Västerbottens museum bad mig sticka inför en fotografering. Jag fick ta de mönster som fanns som foder på fällarna i sängarna och så skapade jag modeller utifrån gamla kläder.
Litteraturen och poesin hittade hon när hon läste Verner Aspenström. Hon lånade alla hans böcker och en dag vågade hon skriva till författaren.
– Jag frågade honom om jag fick sticka hans röda molntröja som han hade på en bild. Den allra första tröjan fick Staffan Westerberg. Det blev början på en rad av tröjor som delas ut till dem som får Verner Aspenströmpriset.
Vilka kulturkoftor minns vi? Liv Ullman skriver om sin far Ingemar Bergmans bruna och gröna koftor där hon kan gömma sig och känna doften av honom. Agatha Christie använder sin styvmormors stickande för att ge Miss Marple en air av ofarlighet. Coco Chanel lånar de franska matrosernas randiga ylletröja och räknar ränderna så att de stämmer med reglerna i flottan. Professor Higgins kör ner sina knutna nävar i fickorna på en färglös ”Higginskofta” i ”My fair lady” när Eliza tragglar Oxfordengelskan. Karin Larsson skapade barnens kläder, Svens kofta, i skuggan av sin man Carl Larsson och hans vänner. Idag hade det varit hon som ansetts vara modern och långt före sina samtida.
Både en kofta och en bild av en kofta kan berätta mycket om den tid och den kultur där den fanns.