KULTUR/KRÖNIKA
Så fick man då hem den där blockflöjten, beställd från skolan, men betalad av föräldrarna. En kartong med insats av skumgummi, där flöjten låg. En borste att rensa flöjten med. Från vad, förstod man själv efter några repetitioner av Lilla snigel, akta dig. Några noter lärde man sig, men inte några med kors eller b:n. C-dur alltså. I klassen fanns någon som spelade Piano. Någon som spelade Fiol. Den som spelade Fiol fick sedermera stipendium på nians avslutning. De som spelade blockflöjt fick applådera istället.
Mycket läser man om kultur idag. Kulturen i skolan. Kulturen i samhället. Kulturen som det ena eller andra. Men kultur och konst ur ett klassperspektiv skriver ingen om. Om skolan idag nedrustar de så kallade kulturskolorna: då skickar de bättre bemedlade sina barn, med eller utan konstnärliga talanger, till en privat institution eller lärare. Som det alltid har varit.
Summan av antalet konstnärer eller kulturella utövare kommer alltså inte att minska, oavsett hur skolpolitiken i kommunerna ser ut. Däremot kommer demokratifaktorn vad gäller att ge ALLA möjlighet att utveckla sina konstnärliga färdigheter att vara som den i stort sett alltid har varit: mycket liten, och helt avhängig av vilken samhällsposition och besuttenhet dina föräldrar har.
Det verkar också som att det politiska styret inte har någon större betydelse för att utjämna klassperspektivet. När jag gick i skolan fanns det ju inget annat än socialdemokraterna på kartan. Icke desto mindre så delades kakan ut enligt ett klassperspektiv. Ingen i min familj skulle ha haft råd med en fiol eller ens tänkt sig att ens barn skulle ha kunnat spela piano. Eller dansa balett!
Skolan reproducerade klassmönstren, men gjorde inget för att förändra dem. Redan från början var det utstakat vem som hade rättighet och tillåtelse att slippa blockflöjten och gå direkt till pianot. I en verklig demokrati känner sig ALLA utvalda, eller åtminstone att man har en verklig möjlighet att vara utvald, och att få utveckla sina drömmar.
Jag applåderade den där fiolspelaren, med en känsla av besvikelse. Det lät för jävligt, men var sanktionerat av skolan, samhället, kanske t o m Gud.