Krocktestdocka på livets nöjesfält
I "Städerna inuti Hall" skriver Johannes Anyuru om en mänsklighet utsatt för krig och fångenskap. Hans dikt är politisk och gåtfull, snårig till och med. Konstig, tycker han själv.
Foto: Pontus Lundahl / SCANPIX
- Han är som en krocktestdocka som får symbolisera hela mänskligheten på det här nöjesfältet som livet är, säger Johannes Anyuru.
Han tycker själv att han uttrycker sig med stora ord, men tvekar inte att göra det. Titelns anspelning på ett fysiskt fängelse, Hall, framstår under läsningen som en bild av ett tillstånd. Och om huvudpersonen är kriminell skriver Anyuru i så fall en dikt till den kriminelles försvar.
- Om något tänker jag mig att det är en diktsamling om lagens egen brottslighet. Jag hade en lång period då det framstod som otroligt groteskt att man låser in människor i små rum och att de får sitta där i tio år. Jag var också fascinerade av undantagstillståndet, idén att man för att skydda demokratin ibland måste upplösa den. Det finns något gåtfullt i den gesten, och en nyckel till det våld som finns i samhället.
Under intervjun hungrar Johannes Anyuru lite efter reaktioner. I fem år har han skrivit på den nya samlingen som blivit långt spretigare, långt längre än hans tidigare.
Städerna inuti Hall är ett försök att skriva politiskt med en intensitet och ett tempo som hindrar läsaren från att vila eller ens andas ut. Men det är också en diktsamling med bludder och blänk, försöker jag, där de snåriga partierna ibland leder fram till avklarnade strofer, som får en annan kraft och pregnans än om de skulle stått för sig själva.
- Det får mig att tänka på Francis Bacons målningar som varit viktiga för mig. Där finns "bludder och blänk". Det finns något väldigt sårbart som blottas i hans målningar. Gestalterna är suddiga figurer som ser ut att vara upphängda på stålställningar.
För två år sedan konverterade Johannes Anyuru till islam.
Tröstlösheten i diktsamlingen är ett resultat av ett medvetet försök att leva utan Gud, att leva utan att förhålla sig till "det osynliga" som Johannes Anyuru säger.
- Det svårt att formulera sin egen estetik, men en viktig sak var att det vackra i boken skulle vara smärtsamt snarare än tröstande. Tidigare har jag skrivit tröstande eller förlåtande dikter, men att skriva på det sättet när man skriver om flyktingar och krig är otroligt svårt.
I sin första diktsamling Det är bara gudarna som är nya varvade Johannes Anyuru referenser till Homeros med blattesvenska på ett sätt som gav kritikerna gåshud av förtjusning.
- Jag skrev den när jag var 19, 20 år, jag snackade liksom med mina polare, säger han nu.
Sex år senare blir han besvärad av att tänka tillbaka på intervjuerna han gav som 23-åring. Samtidigt är han glad för den spridning diktsamlingen fick. Den blev läst, han fick en möjlighet att leva, om än mycket sparsamt, på sitt skrivande.
I Städerna inuti Hall är blattespråket borta, det skulle inte haft någon relevans, tycker han.
Däremot skriver han med fortsatta referenser till antiken.
Den här gången använder han sig av Vergilius och hans hjälte Aeneas.
Bland annat citerar han den profetia Aeneas får om en stor vit sugga som ska göra staden (Rom) till en plats och till ett säkert slut på hans möda.
- När han hittar suggan ska han bygga Rom. Jag tyckte det var löjligt och groteskt, särskilt att det skulle vara en vit gris, säger Anyuru.
Samtidigt gillar han det sätt på vilket hans egen diktning skär sig mot Vergilius gamla texter.
- Han är en grym poet. Men Aeneiden är ett hyllningsverk till Rom, ett beställningsverk tror man, uppenbart insmickrande inför kejsaren. Någonstans i min bok finns tanken att vad man än skriver så rättfärdigar man demokratins krig mot sina fiender, ett krig som sker med ickedemokratiska medel.
Så jobbar vi med nyheter