Jag tror att tiden är mogen för ett radikalare förslag: obligatoriskt heroin. Dödsknarket borde åtminstone delas ut på alla flygplatser direkt efter incheckning. Jag kan knappast tänka mig en lämpligare tid eller plats att börja med hård narkotika än här och nu.
Jag skriver alltså detta klockan 22 från Londons flygplats Gatwick, där mitt plan blivit försenat fyra timmar på grund av dimma och kanske kommer lyfta vid midnatt och låta mig komma hem till Sverige kring 04. Precis den sortens äventyr man önskar sig efter att ha klivit upp 05 samma dag för att hinna med en flight som i sin tur lyfte två timmar försent.
Jag åkte till London för att intervjua Danny Boyle och casten till Trainspotting 2 (svensk premiär 23 februari). En lite otippat lyckad uppföljare till Boyles stilbildande originalfilm från 1996, om skottska horsepundare som tjuvar, knullar och blåser varandra i 80-talets fattigare delar av Edinburgh.
21 år senare träffar vi Renton, Spud, Begbie och Sick Boy som återförenas i en omogen medelålderskris. Begbie låter sig själv bli knivhuggen för att kunna rymma från fängelset och tvingar sin vuxna son, som precis ska börja universitet för Hotel management, att gå i pappas fotspår som inbrottstjuv.
Renton återvänder nyskild till Skottland efter att ha skaffat sig ett respektabelt liv i Amsterdam, driven av viss skuld för att han blåste sina kompisar och stal väskan med pengar för alla år sedan.
Tillsammans med en nykter Spud och Sick Boy (som bytt heroin mot koks) försöker han fiffla fram pengar för starta upp en bordell.
Visserligen är uppföljaren onödig eftersom originalet var perfekt, men den senkommande tvåan funkar ändå ok för att den inte kryper upp i sin egen röv och bajsar på sig av nostalgi, utan snarare bygger sin humor på hur patetiska männen blivit med åren.
”T2” har förvisso en uppdaterad version av Rentons klassiska ”choose life”-monolog, vars original var en mörk referens till en antidrogkampanj på 80-talet, som menade att det var bättre att ”välja livet” än drogerna. Rentons antipati inför just ”livet” manifesteras i hans harang över den drönartillvaro av konsumtion, dålig TV och besatthet av lågt kolesterol som innebär ”att leva” att han vände sig till heroinet.
Fast på Gatwick förstår jag äntligen exakt hur han kände. Flygplatser är som det sämsta ur samhället i miniatyr: fångad i en bur, omgiven av valmöjligheter där inget intresserar mig. Taxfree, toalettbesök eller överprisad skräpmat – tre sorters skit, vad ska jag välja?
Rentons uppdaterade "choose life"-tal i ”T2” dissar även hur ytligt snapchat är, men det känns lite gubbigt. Sociala medier är det enda som håller mig flytande på Gatwick, en livboj innan jag når ett stadie där jag inte ens orkar se servicepersonalen i ögonen. Än mindre min egen spegelbild som nästan blivit blekare och mer hålögd än den unge Renton.
Jag beställer en öl medan den mexikansk-inspirerade restaurangen spelar ”highway to hell”, men önskar mig en steril nål mer än någonting annat. Så att jag skulle sjunka genom marken och helt enkelt sluta känna någonting alls.
Normalisera heroin 2017! Åtminstone på alla flygplatser.