Det vilar en distinkt retro-känsla över Aino Trosells kriminalnoveller. Inte så att nutiden inte finns med, eller att brotten skulle vara färre eller mindre hemska, utan i stilen som sådan. Trosells deckarhjältinna/alter ego Siv Dahlin är en Miss Marple-parafras, våldsskildringarna är nedtonade av en ofta förnumstig berättarröst, och intrigerna är inte svårare att följa än Helgonets äventyr i TV på 60-talet.
En mys-stämning vilar över novellerna, sådär som Alfred Hitchcock nöjt konstaterade att mördaren kom undan, än en gång. För mördarna går oftast lösa och ostraffade i novellerna, vilket jag förmodar ska öka skrämselfaktorn i läsningen. Rädd blir man dock inte, utan snarast kravlöst underhållen, som av en lättläst veckotidningsnovell, (misstanken om att Trosell ibland extraknäcker under pseudonym infinner sig...).
Samtliga noveller tar avstamp i det vardagliga, t o m triviala, där så det hotfulla dyker upp. Mest lyckat är det greppet i "...och sedan dö", där Siv Dahlins charterresa till Neapel bjuder på en oväntad kontakt med verkligheten. Minst lyckat, och minst originellt, om man nu gör absoluta jämförelser, är samma Dahlins internetdejtande där hon får en psykopat på kroken.
Kvaliteten på novellerna skiftar rejält, men det är ändå Siv Dahlin-novellerna man minns efteråt, oavsett om de varit bra eller mindre bra. Där hörs Trosells egen röst bäst, och det är charmerande att se skarvarna mellan fakta och fiktion i intrigerna.