Krig är ofta opersonligt. Stora fältherrar, våldsamma artilleridueller, förödande flygbombningar. Möjligen får vi en skymt av en prövad civilbefolkning, någon människa som förlorat sina anhöriga och står utblottad i resterna av sitt sönderbombade hem. Men vi kommer sällan nära någon människa, allt känns så långt borta. Sedan finns det undantag och då handlar det om skönlitteratur och spelfilm.
Peter Englund gjorde det ingen annan före honom kommit på att göra när han började sammanställa en dagbok över första världskriget utifrån olika människors minnesanteckningar. Inga fältherrars dagböcker, utan vanliga soldater, sjukvårdare och civila. De är i alla åldrar och i olika omständigheter.
Nu ligger hans sista bok i serien klar, den om det sista krigsåret 1918. I inledningen av detta år känns en fred långt borta, den tyska armén har fortfarande stora framgångar. Amerikanarna har nu stigit in i kriget och med stor blodspillan kommer de att vrida krigslyckan ur händerna på Tyskland och dess allierade.
Det är sjuksköterskorna och läkarna som får ta hand om krigets offer. Vera Brittain vittnar den 22 mars: ”Under varje stinkande remsa fuktig ull och gasbinda väntade en obscen fasa på mig – och den enda utrustning jag hade för att angripa den i denna f. d. medicinska avdelning var en tång i en konservburk för kött, till hälften fylld med alkohol”.
Det ska flyta mera blod och bäras in oräkneliga lemlästade kroppar i militärsjukhusen innan en begynnande tysk reträtt väcker drömmar om att kriget kanske ändå kommer att ta slut. Själva krigsslutet har sin egen dramatik. Will Judy får uppdraget att sprida nyheten om vapenstilleståndet den 11 november och han skriver i sin dagbok: ”Umbärandena och farorna är över. Vi kan komma upp ur våra hålor och andas som fria män. Låt dem avtala vilka fredsvillkor de vill; vi vill åter bli naturliga människor som älskar livet.”
Nu är inte alla som den amerikanske soldaten Will Judy. På ett militärlasarett ligger en tysk korpral och han får lyssna till en präst som gråter och talar om att huset Hohenzollern förlorat kejsarkronan och Tyskland nu är en republik. Korpralen kastar sig på sängen och begraver sitt brännande huvud i täcken och kuddar.
Sedan skriver han ner minnet från krigsslutet: ”Under dessa nätter växte inom mig hatet, hatet mot upphovsmännen till detta illdåd. Under de närmaste dagarna kom jag underfund om min bestämmelse. Jag beslöt att bli politiker.”
Korpralen är Adolf Hitler och hatet kommer han sju år senare att formulera i boken ”Mein kampf”.
Peter Englund har med sina fem böcker visat att historien kring ett världskrig kan berättas utifrån den enkla människans perspektiv. Han låter oss komma nära och det är styrkan hos denne historiker. Sedan kan en vanlig korpral med tiden bli något helt annat.