Kraften räcker inte till för att hålla greppet

Man kan fundera över nödvändigheten av det konstnärliga lidandet som en katalysator för en författare. Utan att ta till Buddhas extrema påstående att allt är lidande, så vill jag påstå att ett visst mått av svårigheter lättare skapar erfarenheter som går att omvandla till konst. Särskilt bör detta gälla för poeten, som av tradition tagit på sig ett annat ansvar och en annan funktion som författare. Poeten som förmedlare av fysiska och andliga upplevelser och erfarenheter, poeten som filosof, poeten som samhällsdebattör eller kritiker, och understött av poetens egna speciella verktyg, nämligen den fullkomliga friheten att hantera ordet som man önskar.

I Carolina Thorells nya diktsamling Matriser för ett landskap spårar jag olika tendenser eller skikt av gestaltning, av olika härstamning. Här finns dikter som känns som efterklanger till Sången i sköldpaddshuset, tonsäkra och med en stark drift att kommunicera: /Du ligger på knä/breder ut duken i gräset/varje strå av eld/vinden som bär hurrande röster och barnen doppar fötterna/i baljan//Du ser på mig med havsögon och säger att/maktlösheten ökar med varje omsorg//Men det här är inte en trädgård, säger jag//vad om inte en trädgård//nu som av tystnad.
I det fåtal dikter av den karaktären diktsamlingen innehåller öppnar sig dikterna mot något djupare, något intressantare, något livsnödvändigt. I nästan majoriteten av de andra dikterna rör sig diktjaget flackande över hemmets och vardagens ytor, utan att komma under objekt som till exempel "badringens ros O på förstubron", vilken förekommer i en dikt. Dikterna illustrerar, svartvitt, färgglatt, till och med färglagt innanför konturer, men är tvådimensionella . "Man kan inte skära platsen ur en bok", påstår Thorell på ett par ställen i Matriser för ett landskap, men det är just det som dikten har till uppgift att göra.
Där både landskap och människor borde stiga ut ur dikterna, som jag uppfattar Thorells intentioner, ligger de livlösa som i ett herbarium.
Kanske är det någon blockering som har med skrivande att göra som också gestaltas. Nyckelord som "brev", "fotnoter", "fragment", kan tyda på vilken sorts stoff som använts till dikterna. För mig pekar det mot ett lite panikartat letande efter material, i brist på riktig inspiration. Berättarperspektivets elliptiska utelämnande av "jag", till förmån för förkortade verbsatser; "läser", "känner", "går", och så vidare, försöker göra de beskrivna handlingarna allmängiltiga, men gör endast ett föråldrat intryck.
Carolina Thorell vill vara på många ställen samtidigt i Matriser för ett landskap, och tala med många röster. Tyvärr räcker hennes krafter inte till för det greppet.

Kraften räcker inte till för att hålla greppet

BOKMatriser för ett landskapCarolina ThorellAlbert Bonniers förlag