Klassificering av texter sysslar både författare, läsare och kritiker med: är detta dikter, prosadikter, eller kortprosa. Vilka yrkeskläder går författaren omkring i: prosans blåställ, kortprosans tjänstemannaskjorta, eller de renodlade dikternas högtidsdräkt? Åsa Maria Kraft snickrar kraftfullt fram sin text i Självpornografi, Akt 1, men jobbar ofta även med lättare hand. Men oavsett form och hantverk så läggs alltsammans fram i en inre monolog, ofta frenetisk, ofta medvetet nördig, ofta avsiktligt oanalytisk, men konsekvent i den nisch texten håller sig i.
/Ormstjärnan, en släkting till sjöstjärnan, är ett havslevande djur som helt saknar hjärna. De ljusa trådarna som är ljusa för att ögat bländats och uppfattar ljustrådarna som skuggor. Arten som studerats heter Ophiocoma wendtii och dess kropp är till stor del täckt med mikroskopiska linser, inte större än 50 mikrometer tvärs över./
Om detta är ett exempel på stilistisk nördighet, så finns det även gott om klockren prosa: /På den grekiska restaurangen mittemot hens lägenhet skulle köket stänga om en kvart, men smårätter gick bra att få, retsina på flaska, som gör att man genast kan börja prata om resor, säger hen, och det gjorde hen/...
Texterna ger intryck av flödesskrivande, i ett mycket tätt lapptäcke, där knappast några förkortningar av vare sig tid eller rum finns med: ALLT ska dokumenteras, radas upp, sorteras, knappifieras, in i minsta detalj. Åsa Maria Krafts texter simmar omkring i ett slags mentalt akvarium, med cyklopögon på sig och spanar in både uppdiktade och verkliga fenomen. Men "en brännande kärleksberättelse", är det inte, vilket bokens omslag påstår. Däremot är uppmärksamheten fokuserad på det egna jaget, och det är en helt annan slags relation.
/...Skikten av fiktion, det handlar om genomskinliga skikt, om hur vi ser på varelser och oss själva genom olika lager. En fras kom till mig i drömmen, återkom: Att offra en människa för en inbäddning, för en färdigmallad berättelse om den andra. Hen./