Köttindustrin sätts under luppen i ny bok
BOKMonsterbiff till middag?Torbjörn & Ylva EspingWahlström & Widstrand
Foto: Juha Roininen
Diskussionen om djuretik fastnar ofta där. En säger si, den andre säger så. Och köttkonsumtionen fortsätter öka.
Just därför är en bok som Monsterbiff till middag?, skriven av makarna Torbjörn och Ylva Esping, så välkommen.
Den ger läsaren en balanserad men komplex bild, baserad på fakta och undersökningar hos djuruppfödare och slakterier. Det är långt ifrån teoretiskt. Det luktar gräs, halm och blod.
Så hur lever då ett svenskt djur i köttindustrin? En kyckling, en kalkon, en ko, en gris?
Nja... sådär. Det finns mönstergårdar (Bosarpkyckling), det finns skräckexempel (slå på "grisar" på Youtube så äter du aldrig bacon mer), men som regel är djurlivet kort och med stor risk för lidande. I synnerhet för kycklingar och kalkon.
Makarna Esping (vi får inte veta veta vem som skriver vad) får se en hel del: Kalkoner som hängs upp-och-ner i metallbojor i väntan på slakt, övergödda kycklingar som haltar runt på minimal yta, kor som står bundna i månader i sträck.
Och det är ändå sådant som branschen vill visa upp.
Uppfödarna är säkert inga dåliga människor. Det handlar naturligtvis om den moderna tidens ständiga konflikt mellan pengar och empati. Den som vi också tvingas in i, när vi står där framför köttdisken och väljer mellan ekologiskt kött och det danska fläskfärsen för fyrtio kronor kilot.
Med hårdare djurskyddslagar kommer kostnaderna.
En stor del av boken handlar om den ökända belgiska nötkreatursrasen Belgian Blue, belgisk blå. (Det är den "monsterbiff" som avses i titeln.) Belgisk blå var länge förbjuden i Sverige, men inte nu, och äter du kött regelbundet har du med stor sannolikhet ätit kött från en belgisk blå.
Den hårt avlade rasen har sedan början av nittiotalet fått ett minst sagt dåligt rykte. Makarna Esping gör inledningsvis inte mycket för att nyansera bilden, men ändrar sig varteftersom nya fakta tillkommer. Belgisk blå har, menar författarna, tilldelats rollen som "Det onaturliga", "Det icke-svenska", samtidigt som minst lika hårt avlade kyckling- och kalkonraser obemärkt passerat ner i konsumenternas magar.
Apropå hyckleri: Svenska slakterier är officiellt emot belgisk blå. Men genom att utge sig för att vara uppfödare och säljare av belgiskt blå-kött visar författarna hur företagen i själva verket agerar tvärtemot vad de säger utåt. Ett lysande exempel på när dold identitet är effektivt.
Trots all kritik försvarar makarna Esping köttkonsumtion. Vissa skäl de ger håller helt enkelt inte ("Vi har alltid ätit kött" innebär ju inte att man bör fortsätta göra det), men i ett ger jag dem rätt. Att föda upp levande varelser för att vi ska äta dem kan försvaras om de lever ett gott liv.
I annat fall är det fel. Det är elementärt.
För att göra valet lättare för oss konsumenter föreslår författarna bättre märkning av livsmedlen. Var kommer köttet ifrån, får korna gå utomhus, slipper kalkonerna vara femton per kvadratmeter?
Utan information kan den så högt besjungna "konsumentmakten" inte nyttjas.
Mitt val att minska köttkonsumtionen, och undvika icke-ekologiskt, har aldrig känts så rätt. Något är alarmerande fel när en kyckling har samma kilopris som en gurka.
Så jobbar vi med nyheter