Skärtorsdagen är naturligtvis den mest lämpliga av dagar för att begrunda Judas, han som blivit titel på Amos Oz nya roman.
I bokens begynnelse lyder orden:
”Här följer en berättelse från vinterdagarna i slutet av 1959 och början av 1960. Det är en berättelse om misstag, åtrå och obesvarad kärlek och det handlar också om en teologisk frågeställning som förblir olöst.”
Orden sammanfattar tillvaron för den unge Shmuel Ash, en lättrörd och blyg astmatiker och socialist med ett skägg som han talkpudrar. Hans flickvän har just gift sig med en annan, hans pappas företag har gått i konkurs och hans studier av judarnas syn på Jesus har gått i stå.
Han tar jobb som pratsällskap till en gammal man, som bor i ett hus ägt av svärdottern Atalia, vars man dog i frihetskriget och vars far vid samma tid blev klassad som förrädare.
Atalia är vacker och gåtfull, med stark integritet. Hon väcker Shmuels åtrå, men för henne är känslor onödiga. Utan dem skulle livet bli mycket enklare.
Shmuel funderar samtidigt på den gåtfulle Judas, mannen som levt kvar i ett par tusen år som den personifierade förrädaren och för många den hatade arketypen för judendomen.
Kring honom kretsar den teologiska frågeställningen, fördelad på flera funderingar:
Var Judas inte alls förrädare? Var han i stället Jesus mest lojale och hängivne anhängare? Ville han inte bara visa världen på Jesus gudomliga kraft? Var han i själva verket den förste kristna – den som borde kallas kristendomens fader?
Om, funderar Shmuel, det inte varit för Judas hade det aldrig blivit någon korsfästelse – och utan den hade det aldrig vuxit fram någon kristenhet.
I sina studier finner Shmuel stöd för sina tankar.
Judas Iskariot var den ende aposteln som inte var från Galiléen och inte var fattig bonde eller fiskare. Han var en välbärgad man från Judéen. För honom var 30 silverpenningar oviktiga.
Prästerna i Jerusalem bad honom infiltrera Jesus gäng och rapportera vad som pågick. Judas smälte in, blev en av Jesus mest förtrogna – men snabbt också hans starkaste anhängare.
För att alla skulle förstå Jesus gudomliga storhet krävdes ett mirakel. En korsfästning, en nedstigning från korset, budskap om att älska varandra – det skulle få världen att fatta. Fylld av den förhoppningen och tron blev Judas impressario, scenograf och regissör till spektaklet.
När undret uteblev och Jesus dog, övergiven av sin Gud, var Judas också krossad. Han gick bort och hängde sig, den ende som inte ville fortsätta att leva efter Frälsarens död. Amen.
Ett evangelium enligt Judas finns som idé hos Shmuel, men mer än ett kapitel blir det inte.
Om hans funderingar och öden skriver Oz övertygande, stillsamt och ofta känsligt, ibland med en poetisk ton, men ibland också lite för internt judiskt.
Han berör även staten Israels ständiga verklighet, konflikten mellan konfrontation och samförstånd, det evigt olösliga dilemmat.
En läsning som onekligen passar i påsktid.