Egentligen började allt med att jag skulle ut på stan för att handla julklappar. Ni vet...vara klar i god tid innan barnet läggs i krubban. Men jag hade fastnat på parkeringen till en av de där kyrkliga butikerna fyllda av elektroniska underverk. Skulle jag verkligen gå in i och köpa ännu en mobiltelefon? I överflödets tidevarv, bör tilläggas. Nej, jag bara satt kvar i bilen alldeles handlingsförlamad och kramade ratten. Jag har ju skrivit om det förr, hur vi hatar hönan...men har väldans svårt att tacka nej till äggen.
På bilradion P1:s Kulturnytt, och ”älskad och hyllad...med trevande eftertänksamt tonfall...samtal före döden...närma sig berättelsens kärna lite från sidan”. Bla, bla, etc, mm.
Jag tvingades stänga av eftersom bisarra fantasier spelades upp som små skräckfilmer. Korta youtubeklipp om planetens undergång, refererade av kulturvetares breda, vita leenden. Vattennivån höjdes med tre meter och jag satt vid köksbordet och käkade makaroner med cyklop och snorkel.
Andas, andas inte? Andas, andas inte?
Antonia Ax:son Johnson dök också upp. Som skelett. En vålnad från framtiden som aldrig går i pension.
Man får väl betrakta den bilden som en metafor. För vad? Ja, det får var och en bestämma. Resten var nog ren och död prosa.
Men ut ur bilen kom jag mig inte. Köpa, köpa inte? Köpa, köpa inte?
Jag hade ju hört talas om de där som tänkte slå in små julklappar till släkten som innehöll allmosor till Röda Korset. Det låter ju väldigt vackert och korrekt. Men samtidigt inte, tänkte jag. Rim enligt följande – inslaget inne i paketet bör betonas:
Klapp, men inte till du min kamrat
Rubbet går till okänd abonnent
du är redan en övergödd magnat
Hundra spänn jag till Syrien sänt
Förlåt, det här är sådant som bara trillar ur mig, precis som det man ibland hittar bakom badkaret. Skit och ludd samlas på konstiga ställen, och man undrar varifrån allting kommer. Du gamla du fria, du Präktiga Nord...du glädjefria sköna.
År efter år samma sak. Mitt själsliga ludd samlades i högar bakom tillvarons dopfunt. På nätterna drömde jag skuldtyngda sexdrömmar av äkta freudiansk kvalité. Leva, leva inte? Leva, leva inte? Jag tror det var meddelanden från mitt sanna jag som försökte påtala: ”Vart tog du vägen...?”
Jag lyckades till slut dra nyckeln ur tändningslåset, öppnade dörren och satte vänster fot på en grusad isfläck.