Kontext med orden i fokus
Skrivandet som process och Mattias Alkbergs kärlek till orden. Det handlade vårens första Kontext och litterära scen i Kulturens hus om.
Mattias Alkberg samtalade med Kerstin Wixe om sin poesi och om sitt övriga författarskap.
Foto: Pär Bäckström
i egenskap av poet och författare som han var inbjuden till samtalet med Kerstin Wixe som hölls på Lilla scenen.
Kanske påverkade kylan och blåsten utanför det något låga publikantalet, men också tack vare det fick publiken nöjet att sitta närmare de båda direkt på scenen och samtalet kunde utvecklas till ett nära och intimt sådant. Skrivandet som process och den hårda vägen fram till vad som blir bra poesi dominerade samtalet. Men också Alkbergs förhållningssätt till litteraturen och poesin
i dag, till hans föräldraskap och till valet att vara en alldeles vanlig människa som vill leva i den vardagliga anonymiteten.
Wixe inledde med att fråga
Mattias Alkberg om hans syn på poesins ställning i Sverige.
- Den är som med all kultur, eftersatt. Sedd på nåder, sade han.
Som yrkesidentitet ser Alkberg sig själv främst som musiker och efterhand träder bilden fram av en närmast blygsam syn på skrivandet och poesin som form, det som inte har ramen av en låt runt sig utan "bara" blir en dikt, som att det närmast är lyx att unna sig att skriva poesi.
Att skriva är ensamt, berättar Alkberg under kvällens gång och uppger att det är "en stress" eftersom det är "svårt att motivera den tid det tar".
På så vis är en låttext enklare att skriva eftersom mallen - låten finns, berättar han
Och vad är skillnaden mellan klotter och dikt, ville Wixe veta.
Efter en stunds tystnad svarar Alkberg:
- Det är någonting som låses upp här, säger han och visar med handen i riktning mot hjärtat.
Kanske är det därifrån symbolen med nyckeln syns på omslaget av flera av hans diktsamlingar, undrar jag?
Mattias Alkberg har tidigare gett ut fyra diktsamlingar och under kvällens lopp bjöd han på uppläsningar från samlingarna "Göta kanal" och "Jag var en av er". Dikterna är långa, närmast filosofiska betraktelser och tankeslingor över ibland vardagliga ting.
Det litterära samtalet tog en annorlunda och spännande vändning när Wixe frågade Alkberg varför han fortsatte skriva.
- Jag måste göra det här, men jag vet inte varför, svarade Alkberg.
Åter framträder bilden av ensamheten i att skriva poesi. Han är noga med att betona vikten av fiktion i skrivandet och att formen är extremt viktig i hans skrivandeprocess.
- Om jag inte har en bärande form är det bara klotter någonstans, sa han och visade publiken hur dikterna framställt visuellt i diktsamlingarna.
Samtalet kretsade också kring tankar om Gud, om politik och kultur i Norrbotten som enligt Alkberg är patriarkal.
Poeten Alkberg ser sig själv som en politisk människa "i allra högsta grad" men är "less på att ha åsikter", men fram träder också bilden av föräldern Alkberg med en nykter, oglamourös syn på skrivandeprocessen där man inte tänker på uppmärksamheten.
Samtalet avrundades med tre dikter ur Alkbergs pågående arbete med en ny diktsamling.
Så jobbar vi med nyheter