Den fria konsten som vågar vara politisk, gissla överheten och med satiren låter oss skratta åt makten. Finns den? Knappast i Sverige, med några få undantag. Ett av undantagen är konstnären Anders Sunna i Jokkmokk. Häromkvällen deltog han i ett möte med rubriken "Kritik eller satir", arrangerat av stadsbiblioteket, Publicistklubben och Konstresurscentrum.
Anders Sunnas penslar sprutar eld. Han målar brununiformerade landshövdingar med röda armbindlar i det han betecknar som den statliga rasismen som förföljt hans familj, samer från Pajala.
Och samtidigt som han brinner av ilska framför staffliet, är han den där helt andra, blida personen när han visar och talar om sin konst. Han förklarar att han inte är provokativ för provokationens skull, att konsten blivit hans terapi, att han när han målar blir av med ilskan.
Han målar inte bara sin kritik mot länsstyrelsen och dess hövdingar, han är också engagerad i kritiken mot den rasbiologiska forskning som bedrevs mot samer och finnar.
Tillsammans med dokumentärfotografen Michiel Brouwer har han en utställning på Världskulturmuseet i Göteborg om svensk rasism och samepolitik. Där finns hans målningar av den institutionaliserade rasismen i Sverige och fotografier av rasbiologiska forskningens kvarlevor: 40 kompletta skelett som hänger i taket i ett magasin i Uppsala. Det sitter en lapp med information på varje skelett, om kön, födelseår och vilken grav kvarlevorna kommer från. Alla är samer.
Anders Sunna förklarar att den bästa konstkritik han fått är av Norrbottens nuvarande landshövding Sven-Erik Österberg som tycker att det han målar är osmakligt. Då har han nått fram. Därför hedrar Luleå kommuns konstinköpare att en av hans "osmakliga" målningar köpts in och kan ses i Kulturens hus entré.
Men hur är det då med den offentliga kritiken och satiren. Under mötet efterlystes mera satir i tidningarna, också i länstidningarna. Gärna det, men vilken konstnär som lever på offentliga stipendier och det allmännas konstinköp vågar ge sig på den hand som föder dem?
Den oundvikliga frågan till Anders Sunna blir vilket stöd han som konstnär fått av länsstyrelsen i Norrbotten. Svaret ger han med ett brett leende, att han inte fått något alls, att hans offentliga mecenater finns i Norge.
Den politiska konst som enstaka gånger sticker upp i Norrbotten handlar om en verklighet utanför Norrbotten och Sverige, helst utanför EU. Om förtryck mot urfolk i andra världsdelar, medan en matta läggs över vårt eget urfolks levnadsvillkor.
Därför är det så viktigt med undantagen, som Anders Sunna. Konsten måste för demokratins skull befrias från maktens ekonomiska bojor.