Ett tag var jag väldigt irriterad och upprörd över hur Svenska Akademin betedde sig, men nu ids jag inte bry mig mer. Om några i sammanhanget nu ätit sin sista Nobel-meny och kanske får något enklare i stil med vatten och bröd, så må det så vara.
Ett tag var jag också väldigt irriterad och upprörd över hur våra svenska politiker inte kunde det som borde vara det mest grundläggande i hela arbetsbeskrivningen, nämligen att bilda regering, men nu ids jag inte bry mig om det heller. Man frågar sig om det är lönt att rösta överhuvudtaget. I en tidigare krönika här i NSD föreslog jag att man kunde ha ångervecka på sin röstning. Jag tänker gå ett steg längre, och föreslå fyra-årig ångervecka, dvs kunna rösta om, när som helst under valperioden. Demokratin behöver komma närmare folket, och inte sitta gisslan hos antingen handlingsförlamade, eller för handlingsivriga politiker. Men eftersom det inte kommer att hända, så är min statusuppdatering för närvarande ”obrydd”, åtminstone vad angår riksplanet. Region och kommunpolitik däremot, är som en spännande hockeymatch, och förhoppningsvis inte riggad i förväg.
En sak som faktiskt irriterat mig på sistone, och som jag haft svårt att släppa är Saga Berlins konstprojekt med klottret i bassängen i Hägersten. Det påminner starkt om Anna Odells ”verk” där hon spelade psykiskt sjuk, som ett led i ett konstverk. Jag säger inte emot; de må själva tycka att det är konst. Men hur gick det med målbilden? Har Berlins verk omdefinierat perspektivet på klotter? För mig så ter sig klotter än meningslösare och kostsammare, än före tilltaget. Odell ville synliggöra maktstrukturer inom vården, och samhällets syn på psykisk sjukdom, vilket förvisso är en problematik med högre ethos än Berlins konstnärliga motiv, men räddningstjänst och ambulans är inte till för att vara konstnärers förlängda arm. Jag anar starkt egoistiska ugglor i mossen, där det handlar om att få reklam för sig själv, vilket också fungerar. Samtidigt som konsten kan låta så rebellisk, så vet ”konstnärerna” att de inte löper någon verklig risk, inte i det samhälle vi lever i. De är som barnungar som skriver ACAB på närmaste elskåp.