Det första som möter är Luleå kommuns ateljéstipendiat Aron Rantatalo som ligger där bildlikt raklång på golvet i väntan på att sättas upp på väggen. Jo, han har gjort en leksak av sig själv efter förebilden Mon Chi Chi , mjukisdjuret som i Aron Rantatalos skapelse fått hans verkliga mått och anletsdrag.
– Jag ville bygga en leksak, är hans enkla förklaring.
Det finns mera av Aron Marklund i utställningen. En bit från den stora dockan en sexårstand i 1700-talsram. Det är konstnärens egen tand, utdragen för ett halvår sedan.
Likt Buddhas tand, som får pilgrimer att vandra till tandtemplet i Kandy, Sri Lanka, är Aron Rantatalos tand nu bevarad för eftervärlden.
– Det var en plågsam utdragning, en katharsis för mig, säger han om sitt minnesmärke som har långa, kraftiga rötter.
Ett annat minnesmärke finns en bit bort i en prydlig, liten likkista. I den ligger en skär spädgris.
– Jag såg grisen i en saluhall i Budapest, köpte den och tog med den hem. Sedan gjorde jag denna avgjutning. Den har varit utställd i Budapest.
Det är ett litet sött och prydligt skärt grisungelik
– Jag vill hedra spädgrisen, säger han om varför den placerats i liten svart likkista.
Aron Rantatalo både målar och skulpterar. Hans måleri är stundtals rått och rättframt. Där finns det nödlandade flygplanet som passagerarna evakuerat enligt flygvärdinnans instruktion. Där ligger också en groda på rygg med uppfläkt mage. Kanske kom den i vägen.
Bakom konstnärsduon SIMKA döljer sig Karin Lind och Simon Häggblom. Det är deras gran som ståtar likt en adventsgran intill Kulturens hus entré.
– Vi har placerat granar i vattnet i Östersjön, Björneborg, Riga och Umeå. De symboliserar immigration och emigration. Sedan ska granarna planteras på plats.
I Luleå blev det inte i vattnet utan i en gjuten betongfot.
– Den här granen kommer från en skjutbana här i Luleå. Stadsträdgårdsmästaren ordnade den, säger Simon Häggblom.
SIMKAs utställning är en blandning av skulpturer och videoinspelningar. Allt började med ett åtal för miljöbrott sedan Simon Häggblom borrat hål i berget på naturskyddade Landsort.
– Vi fick uppslag till att göra en serie filmer där vi agerar i naturmiljöer. Olika färger får symbolisera teman för respektive film och vi började med den gula, säger Karin Lind.
En gul ring med människor, en domstol, kanske Svea hovrätt som dömde Häggblom sedan han först friats av tingsrätten. Det fanns ju redan många hål i b erget och som bland annat försvarsmakten borrat.
– Det där är nog åklagaren, säger Simon Häggblom om en av de gula figurerna och som har en ovanligt framträdande, bestämd, haka.
Efter den första bekantskapen med Aron Rantatalos och SIMKAs installationer, skulpturer, målningar och video känns steget liksom lite tillbaka när vi hamnar hos Janolof Bengtsson.
– Jag håller mig till en koloristisk tradition. Därför blir det rent måleri och det är också vad jag kallar utställningen, säger han om de många dukarna.
Det är ickeföreställande målningar. Där finns varken människa eller djur.
– Det är viktigt att hålla fast vid den abstrakta nivån. Om det jag målar börjar likna ett ansikte så blir det att börja om.
Det är en kolorist som talar och som hämtar motiven från naturen.
– Jag målar hemmiljön för det är så vackert där vi bor. Jag njuter av och har lärt mig behärska färgerna, målar naturalistiskt utifrån dagens miljö. Varje morgon promenerar jag i omgivningen innan jag börjar måla, samma promenad varje dag oavsett väder och årstid, säger han om hemtrakten Sotenäs i Bohuslän.
Han beskriver sig som produktiv även om han helst vill hitta ett annat namn för sin flit vid staffliet.
– Jag är inte den som gör en målning i taget. Ateljén är stor och ofta håller jag på med sex dukar samtidigt. Det jag gör är ett pussel och det här är en massa pusselbitar, säger han om de många målningarna i Konsthallens stora sal.