Med andan i halsen kommer jag fram till Campustältet där Zeigeist precis har börjat spela. Tältet är nästan fullt, och man måste tränga sig om man vill stå nära scenen. Väl framme vid kravallstängslet möts jag av en förunderlig bild. Fladdrande lakan, videoprojektioner, tät rök och konfetti. Med coutureklänning, fluorescerande smink och en gravitationstrotsande frisyr är sångerskan Maria Nordström en explosion av färger. Hela scenen känns som en enda stor konstinstallation. Det är arty på ett sätt som ändå aldrig blir pretentiöst.
Att beskriva Zeigeists musik utan att droppa en The Knife-referens är svårt - likheten är bara alldeles för påtaglig. Men det känns som att den stora skillnaden ligger i den känsla av upprymdhet som Zeigeist lyckas skapa. Musiken blir aldrig svårmodig utan rycker hela tiden i dig och frågar om du vill dansa. Och det vill uppenbarligen den taggade publiken som följer Zeigeists minsta vink. Inte ens det lilla tekniska missöde som resulterar i att Mac OS X poppar upp på projektionsduken kan röra publikens pepp.
Den halvtimme spelningen varar försvinner snabbt, och efter ett applåderat extranummer lämnar Zeigeist mig kvar med ett begär efter mer.