Konsthallen Havremagasinet har ställt ut en lastbil från gruvan i Kaunisvaara. Den är alldeles ny och glänsande fin. Inte minsta lilla korn av järnmalmslig har smutsat den välpolerade lackeringen. Denna lastbil hann aldrig komma i drift innan gruvan i Kaunisvaara stängde.
Ett monument över en brusten gruvdröm? Kanske. Ett exempel på främmande kapitalisters exploatering av våra naturresurser? Möjligen. Eller så står den där som ett uttryck för de sköna konsterna, för porträttfotografierna på de två flaken. Det är Ulf B Jonsson som fotograferat och han är en av sju konstnärer och ett konstnärskollektiv som ingår i samlingsutställningen Brännpunkt Barents. Inomhus visar Jonsson fler porträtt av pajalabor och som tagits för att pryda malmbilarna som inte längre rullar.
Malmbilen kunde ha fått sällskap av en glassbil, den som den norske konstnären Kjetil Berge köpte i England och som han körde ända till Murmansk och sedan till Kirkenes. Han delar ut glass från bilen, mitt i vintern och alldeles gratis. Han får kontakt med människor och talar om det alldagliga, om vädret och den globala uppvärmningen. I Murmansk säger en man att de extrema vädersvängningarna bara är normala, ingen klimatförändring.
Hela tiden går videokameran och det är roligt att se kontakten han når med ryssarna genom glassbilens lucka. Ryska ungdomar sjunger för honom, en rysk ung kvinna stämmer upp i Norges nationalsång och det känns som en förbrödring över den gräns som en gång spärrades av en järnridå och som nu ser ut att på nytt gå ner igen. Då är det så skönt att se Kjetil Berges videoinstallation, se att ryssarna är som vi och att det nog bara finns en Putin.
Det tar en god stund att se hela Kjetil Berges videoinstallation men den är värd tiden för den positiva känsla den efterlämnar hos betraktaren. Nu älskar vi ryssarna!
De ryska ubåtarna finns där också i utställningen, i Ivan Galuzins bilder på papiermache i serien My generation. Bilderna är nästan icke föreställande, vi bara skönjer ubåtarna, de sticker upp i ett hav som är ibland bruntonat, ljusblått eller grönt. Ubåten är alltid svart.
Bilderna av ubåtarna hänger i samma rum som Galuzins kamouflagemålningar efter avantgardisten Chernikovs skisser. Det var inte lätt att vara avantgardistisk målare i Stalins Sovjetunionen. Han var misstrodd av regimen men fick under andra världskriget uppdraget att göra jättelika kamouflagemålningar för att förvirra tyska angripare från luften. Då fick han minsann måla abstrakt.
I det militärgröna Boden ser dessa stora kamouflagemålningar aningen udda ut, för de har färger som inte är direkt klorofyllda, snarare färgsprakande.
Utställningens egen brännpunkt finns i svenske konstnären Anders Sunnas målning och föremål. Där finns hans stora Area infected, en kombination av måleri och collage där han ger sin bild av förtrycket av samerna, personifierat av en rad norrbottniska landshövdingar. Denna målning är fylld av intressanta detaljer och ska inte bara betraktas på avstånd.
I föremålet Äkta sameslöjd har Anders Sunna gett sig på en automatkarbin av det klassiska märket Kalasjnikov och förvandlat det dödsbringande redskapet till sameslöjd. Där finns de typiska inslagen som återfinns på sameslöjdarnas knivar. De brukar talas om konsten som vapen och här blir det bokstavligt. Där finns också den svenska lagboken stucken med en samekniv, en symbol över ett urfolks tillkortakommande i storsamhället.
Utställningen Brännpunkt Barents kan av titeln uppfattas som det säkerhetspolitiska läget sett ur ett antal konstnärers perspektiv. I stället är det en utställning som bygger gemenskap över gränser och språkbarriärer och det är väl just det vi behöver i Ukraina-krisens tid.