Inne i halvdunklet hänger hans stora målningar. Återkommande tema: gevär, huvor och revolvrar. Han går in i en värld, ett sorgligt tillstånd med liggande människokroppar, en toalettstol, män i huvor, överallt gevär, revolvrar. I ett hörn en samling utbrunna begravningsljus. Det är en mardröm där det fruktansvärda har skett och aldrig kan göras ogjort. Målningarna är bruna, nedkletade med jord, trasiga och hoplappade. Steven Pratts utställning Jag vill inte skjuta dina barn handlar om rädsla och förtvivlan, om VÅLDET som deformerar människan.
Konstnären Steve Pratt är före detta elitsoldat och vet vad han talar om. Efter att ha gått i engelsk internatskola anmäldes han vid 14 års ålder till en militär utbildning. Redan från början gick det fel, på ett närmast symboliskt sätt. Modern följde unge Steve till järnvägsstationen, men av misstag sattes han på tåget norrut, mot Newcastle, i stället för militärskolan i söder. Då han nästa dag slutligen kom fram blev han satt i arrest för den sena ankomsten. Pratt avancerade till elitsoldat och blev kvar i armén i 17 år, stationerad i Mellanöstern, Asien, Afrika, Amerika och Europa.
Att leva i livsfarliga situationer började bryta ner sergeant Pratt. Efter en skottlossning kände han hur han ville vända gevärspipan mot sig själv. På Irland hade han till uppgift att samla in information om IRA, Irländska Republikanska Armén. Steve mådde dåligt av att utnyttja människors förtroende och samtidigt vara utsatt för livsfara.
Med nerverna på helspänn var han en kväll nära att skjuta ner sin dåvarande fru då hon oväntat kom in i rummet. Då han slutligen begärde att få lämna armén var han så självdestruktiv att arméläkaren förutspådde att han skulle försöka ta livet av sig inom ett år. Inom honom fanns ett sådant hat och ursinne som gjorde honom farlig, både för sig själv och andra.
Hans öde delas av många veteraner från krigen i Vietnam, Tjetjenien och Afghanistan. De har svårt att återgå till ett normalt liv, en del med psykiska problem som kan utlösa våld.
Det kommer tillfällen då krutrök varken smakar cowboy och äventyr, eller älgjakt och septembersol. De senaste årens tragiska dödsskjutningar vid skolor i Finland, Tyskland och USA då skolbarn mejades ned blev till sådana sanningens ögonblick. Unga förövare med skarpladdade vapen skapade då mardrömsscenarier med svallvågor av ångest och skräck som nådde långt in i de trygga vardagsrummen.
Steve Pratt hade bytt bana. Efter en grundlig konstnärsutbildning hade han flyttat till norra Finland för att finna trygghet och bot mot sina trauman. Skolskjutningarna i Jokela (2007) och Kauhajoki (2008) väckte plågsamma minnen. Han ville säga att man inte bara kan avfärda mördarna som galna. Det inledde hans serie Skapandet av en farlig individ. I målningen Allt jag gör har en orsak pekar förövaren med en stor skakande revolver. Det finns också andra teman i Pratts utställning. Två stora målningar gestaltar nedläggningen av massafabriken i Kemijärvi i östra Lappland år 2008. Stora Enso satsade stort på snabbväxande eukalyptusträd i Brasilien och lade, trots våldsamma protester, samtidigt ned den lönsamma fabriken i Kemijärvi. Steve Pratts konstverk slår här inte lika hårt som i våldsmålningarna. De blir närmast vackra och visar på hans skicklighet som målare. Skog och landskap var tidigare ett par av hans favoritmotiv.
I korridoren utanför utställningssalarna hänger en rad mer skissartade konstverk, tillkomna i samband med kreativa workshops som Steve Pratt hållit med konfliktutsatta människor; unga invandrare i Rovaniemi, fängelseinterner i Haparanda. Verken visar på en fortsättning. Steve Pratt börjar i år på en utbildning i konstterapi i England. Den ska ge ytterligare redskap för att hjälpa skadade människor med hjälp av konst.
Sammantaget blir Steve Pratts utställning en personlig appell mot våld, krig, inskränkthet. Budskapet förtjänas att upprepas gång på gång på gång.