Det är glest med besökare i trädgården när Heide inleder sin konstbrasa. Några nära vänner, barn och barnbarn.
– De andra har åkt in till stan för att köpa korv, förklarar Heide.
Den på sommaren färgsprakande och beryktade trädgården har inte börjat växa än. Det ligger fortfarande kvar snö på sina ställen. Ett tecken på att sommaren trots allt lurar bakom knutarna är fågelkvittret som hörs från skogen. Men det är ändå småkyligt, så Heide sätter igång att elda.
– Jag har glömt bort vad tavlorna handlar om, det är lika bra att elda upp dem. Man måste gå vidare.
Heide börjar med att bränna oljemålningar på textilier. Det sprider sig ganska snabbt en svart rök. Medan hon väntar på att den troligtvis giftiga och illaluktande röken ska ge med sig, berättar Heide om konstnärer och författare hon inspirerats av. Däribland Virgina Woolf, som Heide förklarar kommer att besöka henne en dag.
Manlig litteratur slutade hon dock att läsa på 90-talet, eftersom hon anser att den är kränkande mot kvinnor. Strindberg är ett undantag.
– För mig var han en kvinna. På den tiden (slutet av 1800-talet), var man antingen en man eller en kvinna. Därför var Strindberg tvungen att leva ut mansrollen, trots att han var en kvinna.
Efter en stund av berättelser om möten med en medeltida syd-amerikanska konung, sin egen födsel och det fasansfulla koncentrationslägret i Auschwitz, ökar Heide tempot i sitt brännande. Ett par tavlor åker på elden i raskt tempo. Vi åskådare hinner inte se vad de föreställer.
– Det där var min Bodenutställning, förklarar Heide.
Det är mycket figurer i Heides konst. De små gubbarna får liv i elden och dansar omkring. Det är en surrealistisk upplevelse. Heide ser mycket rofylld ut, medan hennes vänner och familj verkar fyllda av vemod. Några tårar porlar ner för kinderna hos en av väninnorna. Det är tusentals tankar och timmar av arbete som brinner upp idag.
Efter en timme av eldande förklarar Heide att det är dags för kaffe. Vi slår oss ner runt ett trädgårdsbord. Heides son och dotter berättar att det är riktigt hemskt att se deras mor bränna upp all konst, men att det nog är bra för henne.
Medan Heide mumsar i sig en bit chokladtårta, pratar hon om kommande planer. Hon är klar med Vuollerim. Malmö lockar, hon vill ha nära till sin födelsestad Berlin, men det är tufft att hitta en bostad Malmö.
Efter kaffet läggs de sista kvarvarande tavlorna på elden, och Heides väninna, dokumentärfilmaren Mitra Sohrabian, läser en dikt på persiska som handlar om livet. Persiskan är ett melodiskt och uråldrigt språk som Heide är mycket förtjust i.
– Det här var första och sista gången man sitter vid en eld av brinnande konst, säger en av Heides vänner.
Men det är inte säkert. För Heide har tidigare under dagen berättat om hennes planer på att elda upp sina dikter och böcker också.