Humor är viktig också i konsten, ibland känns den befriande när allvaret dominerar och fyller betraktandet med tungsinne. Vi ser Mats Wikströms figurer snidade i trä och där står en naken man framför en hög med något som liknar meterlång ved. Han står uppställd, ser inte på veden utan mera upp i himlen. Han verkar utlämnad, men så har Mats Wikström satt titeln Livsverk på mannen med vedhögen och vi brister ut i skratt. Tänk att det räcker med en vedhög.
Humorn går igen i flera andra figurer och i installationen Fosterland. Wikström har gestaltat detta fosterland i en väggpanel med takspån på svarvade konsoler. Javisst är spåntaket en del av vårt fosterland. Och så den lilla asken med något som liknar ett smycke, men där ringen är en böjd kvist. Förlovningskvist är det lilla verkets titel.
Mats Wikström är mångsidig och överraskar ofta sin publik. Att gå på hans utställning är inte att möta det man väntar, snarare det fullständigt oväntade. Det är då det är roligt att gå på utställningar.
För första gången på länge ställer han också ut med sin sambo Sara Edström och då är det inte annat att göra för henne än att också överraska. Det gör hon också, med besked. Tänk er fyra skulpturer och alla är tillverkade i wellpapp sammanfogad med vanlig papperspacktejp. Något liknande har inte anmälaren sett förut, att wellpapp kan blir något så så vackert.
Hanna Kanto bidrar med tre målningar, två små och en stor, men utan överraskningar. De två små målningarna har ingen speciell egenart och den stora ”Snag”, en ljusbehängd torrfura, har vi sett förut och den har inte förädlats av tiden. Av Hanna Kanto finns det så mycket bättre.