Ibland ger det sig redan efter första sidans första stycke, den där känslan att det här är en bok värd att läsa till slutet. Sedan är det med Ian McEwan som med några få andra, att fortsättningen blir ännu bättre och det går bara inte att låta bli att sträckläsa.
Och ändå är inledningen inget märkvärdigt. Det första stycket handlar ju bara om något så enkelt som att huvudpersonen, domaren Fiona, ligger på en schäslong och inventerar föremålen omkring sig. Men just där visar sig den store berättaren, för vi rycks med av detta ytterst vardagliga.
Vad berättaren Ian McEwan sedan bjuder på är två parallellhandlingar, en äktenskaplig kris och så juridiken kring att tvinga en 17-årig leukemisjuk att ta emot en livsuppehållande blodstransfusion för att överleva.
Pojkens föräldrar är Jehovas vittnen och även pojken bekänner sig till denna sekt. Föräldrarna säger sig vara beredda på att förlora sin son för sin tro. Pojken säger sig också beredd att dö för sin, påhejad av församlingens äldste.
Ian McEwan behärskar båda dessa områden. Den äktenskapliga krisen bygger han upp elegant. Här kommer maken hem och vill att Fiona ska gå med på att han ska få uppleva sitt sista erotiska äventyr och det med en kvinna på knappt 30 år. De måste hon väl ha förståelse och gå med på. Han vill ju för guds skull inte skiljas. Själva befinner de sig nära 60-årsdagen, båda två.
Och mitt i denna äktenskapliga kris dyker det där svåra målet upp kring den cancersjuke pojken och blodtransfusionen. Nu lägger författaren in en högre växel, en bit över de till synes enklare känslorna kring ett äktenskap.
Här handlar det om den mänskliga friheten, att kunna säga nej till medicinska insatser med hänvisning till en tro. Men ska föräldrar kunna säga nej till ett barn och hur ska man betrakta en 17-åring, som ett barn eller som en vuxen, kapabel att fatta beslut om sitt eget liv.
Den brittiska lagboken tvekar inte. Barnets väl går före den religiösa tron och den framgångsrika domaren Fiona stöder sig på lagtexten. Men så gör hon ett besök på sjukhuset, möter pojken och där väcks känslor på båda håll.
Vi ska inte avslöja fortsättningen, hur Ian McEwan avslutar sina två historier, för då tar vi bort njutningen att läsa hans blodfyllda prosa som fyller läsaren med febrig förväntan. Jovisst, han fixar också ett slut som är i klass med romanens början, så det är elegant hantverk från start till mål, bara att låna eller köpa och läsa.