”Genom årtusenden har trähus formats utifrån människokroppens proportioner. Att människan är alltings mått är ett gammalt talesätt, längdmåtten utgick förr från människokroppen, en aln var detsamma som två fot som var lika med tolv tum. En aln var ungefär lika med underarmens längd från armbågen till långfingerspetsen.”
Visst kan det förefalla smått underligt att utifrån människans kropp tala om träbyggnadernas proportioner. Gamla trähus upplevs som vackra och ofta har de klassiska mått. De är av traditionell arkitektur där begränsat med pengar, brist på redskap och byggmaterial en gång satte en gräns för vad byggaren förmådda åstadkomma.
Slutresultatet blev våra äldre trähus, de som ofta idag är aktuella för reparation – och då naturligtvis med de synpunkter som författarna företräder. Av de sistnämnda är Malmborg skribent, gymnasielärare och självbyggare med kulturhistoriskt intresse och Månsson snickare, byggnadsvårdare och fotograf med tillika eget snickeri.
De båda har valt den i sig kanske självklara principen att stycka de mångskiftande kunskaperna till ett stort antal delavsnitt. Närmast gäller det ett tänkt husbygge rent arbetsmässigt. Man börjar med yttertak och fasad, passerar grund, stomme och bjälklag, ägnar sig åt väggar och innertak, hamnar så i snickerier utomhus samt el och vatten, värme och ventilation.
Genomgående i huvudtexten är att läsaren uppmanas tänka sig för både en och två gånger innan man sätter in med något delmoment. Att förändra fönstrens storlek inverkar mer än vad man tror på husets hela utseende. Att flytta på innerväggar kan vara än mera förkastligt. Att stänga ute vattnet (så att röta inte uppstår) eller isolera alltför frikostigt (så att kondens inifrån inte kan avdunsta), allt detta kräver mera tankemöda än att besöka byggvaruhusen.
I alla dessa fall är boken en inspirationskälla, för att inte säga en varningssignal, innan man bildlikt talat sätter kofoten i det gamla huset. Det ska även bli funktionellt och bekvämt att använda vidare i nästa generation, och även nästa… Att äga, rusta och bebo ett gammalt hus är egentligen ett lån inför framtiden.
Utifrån ett sådant flergenerationstänkande kan vi även se den norrbottniska restaureringsvågen. På 1960- och 1970-talen var det som mest aktuellt att riva ståtliga mangårdsbyggnader, vanligen kallade Norrbottensgårdar. Byggnormer och lånebestämmelser satte hinder i vägen att behålla det gamla som bostad.
Ett monument över motstående kämpande krafter var flyttning och uppsättning av den dåvarande s k Alviksgården på Hägnan i Gammelstad. Där visades i full skala hur man inom befintliga ytor inrättar en fungerande familjebostad. En gång behövdes en sådan byggnad, idag är funktionen ändrad till att vara serveringslokalen Fägnan.
Restaureringstanken mera i allmänhet, den en gång nyskapade inspirationslokalen samt böcker som "Trähus" kan klassas som samma andas barn. Vi är tillbaka till den inledningsvis nämnda långa tidskedjan. För den som går i sådana halvt filosofiska tankar är "Trähus" en god början för att stilla den mest akuta hungern att få något konkret att ta på. Sedan är det att önska lycka till när du vågar ta nästa steg, att bli ägare till ett gammalt hus.