Frivolitet är konsten att inte ta någonting på allvar. Det är ytlighet och lättsinne i släktskap med fåfänga och lättja, motsatsen till det seriösa och nyttiga.
Det ryms därför viss ironi, möjligen avsiktligt, i Sabine Melchior-Bonnets sätt att ta sig an ämnet. Frivoliteten må vara lättsam, men förtjänar den att tas på allvar vore den just därför också värd ett mer uppsluppet anslag.
Melchior-Bonnet är historiker, initierad och ambitiös, men förmår, dessvärre, sällan frigöra sig från sitt, tvingas man konstatera, akademiska berättarsätt, vilket inkluderar långa meningar och, lika typiskt, många, ibland helt, i mitt tycke, onödiga, inskjutna bisatser som, vilket det här simpla försöket till drift med stilen möjligen illustrerar, gör det till rätt krånglig läsning.
Människor, företeelser och exempel från gamla skrifter är dessutom nästan enbart hämtade från den franska historien. Det skapar ännu mer distans till en obildad läsare.
Det är sysslolösheten som genom seklerna fött frivoliteten. Främst har det varit ett nöje för en blasé aristokrati, som försökt skingra allvaret, ledan och rent av dödsångesten med spirituella fraser, manér och lustiga lekar.
Länge sågs kvinnlighet som liktydigt med lättsinne, själva inkarnationen av det frivola. Fast kvinnorna var inte svaga och lättsinniga, invände ex-nunnan och filosofen Gabrielle Suchon redan 1693. Kvinnorna var snarare ståndaktiga, bevisat av deras tålamod vad gällde att uthärda allt förtal.
År 1883 kom Paul Lafargue ut med boken Rätten till lättja och samma år skrev Emile Zola i Damernas paradis: ”De stora varuhusen med sina nyheter tenderar att ersätta Kyrkan. Det hela blir till en kroppens, skönhetens, koketteriets och modets religion.”
Prålande män har förstås också funnits. Dandyn har till exempel på olika sätt gestaltat ytlighet och kvickhet, roande i stunden men sällan ihågkomna över tid.
Det frivola är kanske typiskt franskt. I århundraden har det setts som ett genetiskt drag hos det franska folket. Fransmännen påstås ha en böjelse för förlustelser, farser och lustspel. De jämförs med barn – sorglösa, glada, naiva.
Enligt Napoleon var landsmännen ”sanna vindflöjlar i vindarnas värld.” Revolutioner och krig dämpade bara tillfälligt lättsinnet. Teater och dans har ofta engagerat mer än politik och bara rolighetsministrar får sista ordet.
Frivoliteten må vara gammal och typiskt fransk, men ytlighet, förströelse och lättsinne har aldrig varit så globalt spridda som i dag, tack vare Internet och informationsteknologins mirakel. ”Hädanefter är det en hel kultur, som (…) ägnar sig åt välbefinnande och åt de återkommande drömmarna hos ett samhälle som alltid är redo att zappa (…) Frivoliteten bekämpar det ständiga flödet av anspänningar i vardagslivet”, lyder en av slutsatserna.
Möjligen är det värt att ta på allvar.