Runt omkring dig står en massa människor. En hel del av dessa känner du kanske - genom blod, barndom, institutioner. Kanske ser de flesta ansikten obekanta ut, främmande käklinjer och tinningar som du aldrig memorerat och kategoriserat i ditt huvud. Det är också spännande. Runt er finns det mat och dryck. Alla skålar, äter och skrattar. Du också, halvt genuint, halvt forcerat. Det är helt enkelt en sådan dag. En högtid.
Förr i tiden brukade en högtid innebära att man firade något eller någon speciell. Nu för tiden har vi glömt denna någon eller något. Istället firar vi att vi får fira. Julafton, påsk, midsommar. Valborg.
Det börjar redan flera dagar innan. De förväntansfulla planerna. De överdrivna inköpslistorna. De små grupperna som bildas utanför klassrummen – huvudena som ivrigt guppar i takt, rösterna som väver ihop sig till en gospelkör av halleluja. Den underliggande pressen på att man ska ha så himla roligt. Att man ska vara lycklig och lyckad.
Högtider är tillfällen där man förväntas vara sitt bästa jag och där livet förväntas prestera på topp. Som om det är dagar då man på riktigt ser hur lyckat och lyckligt ens liv är när det är som bäst.
Så man gör allt i sin makt för att det ska hända. Man gör det lätt för sig själv och livet att vara lyckligt och fullkomligt just den dagen. Man serverar allt på ett guldfat: en dag full av kompisar man tycker om, middagar, spännande nya personer att möta, söta drinkar som nästan inte smakar alkohol alls, förfester, fester, efterfester.
Sedan står man där. På förfesten, festen, efterfesten. Med lyckliga och glada människor omkring en, obekanta som bekanta. Bubbliga drycker i handen och dansande kroppar som hoppar på smutsiga gräsmattor på årets första majnatt. Det enda man behöver vara är att vara lycklig och fullkomlig i detta lyckliga och fullkomliga liv, precis som man planerat. Det är ju så lätt.
Och man tänker: " jaja, nu har jag väl ändå fyllt min kvot av att ha roligt. Kan jag gå hem nu?"