- Jag vill att mitt huvud går vidare, säger Malin Wikström och förklarar att hon vill ha något som stör hennes seende. Så hon brukar sätta dit en färgglad punkt eller dra ut ett streck lite för långt - helt enkelt göra något med sitt konstverk som är lite udda för ögat.
- Vissa retar sig enormt på det, säger hon.
De där små retliga tecknen är svåra att utläsa i Malin Wikströms färgglada tavlor av barn som leker, barn som klänger, barn som skrattar. Känslan hennes utställning förmedlar är snarare glädje och solig lekfullhet.
Och syftet med sin konst har hon lätt att formulera.
- Jag hoppas att jag i alla fall kan inspirera till att känna värme, energi, glädje och kraft. Jag tycker att det finns så mycket sorg i världen, säger hon.
Utställningen på stadshuset i Kiruna bygger på de osynliga barnen. Malin Wikström tycker inte att hon ser barn i konsten, vare sig porträtterade eller att konsten är riktad till barn. Därför ville hon göra en utställning om barnlek. Barnen som besökte utställningen, där den först ställdes ut, tyckte att det var naturligt att leka i galleriet. Barnen pratade med barnen på bilderna och petade på tavlorna.
- Det var en slags direkthet som jag inte tänkt på när jag skapade konsten. Det blev interaktion mellan barnen och verken, berättar Malin Wikström.
Konstnären menar att det inte finns någon generell uppfattning om konst utan att var och en har sin personliga känsla.
- Om konst säger man att den är fin eller ful. När man talar om musik säger man att man tycker om musiken eller inte. Jag skulle vilja höra samma sak om konst, säger Malin Wikström.
Malin Wikströms tavlor påminner om en tid då vi som barn lekte riktiga fysiska lekar, med varandra fysiskt närvarande, och inte på nätet. Den konsten är vare sig vacker eller ful - jag tycker om den.