Konst med dynamik och energi
KONSTFrån min sida sett...Brita WeglinKulturens hus, LuleåPågår t o m 17 januari
"Den rätta vägen", emalj av Brita Weglin.
Foto: Patrik Boström
Temat som fogar samman utställningen är avbildningar av ansikten, starka både i uttryck och färgval. Slående är också att många av motiven har ett säreget och spännande uttryck.
Det är emaljerna som dominerar utställningen i antal men det är de innovativa ljuslådorna och Weglins skulpturer i brons som imponerar mest.
Ljuslådorna, som bildar en serie längs ena långväggen, har med sina dova toner och skugglika motiv ett suggestivt och närmast drömlikt formspråk. Verken balanserar på randen av det experimentella och djärva i komposition och färgval samtidigt som motiven kommer till sin rätt tack vare genomlysningen.
Här märks framför allt utstickaren De fåvitska där närmast skissartade och naivistiska kvinnofigurer porträtterats i profil i förgrunden. Även Pastorn och hans väna hustru imponerar med sin punktvis kontrasterande klara, blå färg.
Weglin uttrycker själv i objektslistan att hon ofta jobbar med symboler och drömmar.
Det blir påtagligt framför allt i emaljen Tant A, där ett rött sjuksköterskekors ger en antydan om inspiration till motivet. Det röda korset återfinns även i andra emaljer.
I de båda emaljerna Jag är den jag är och Jag är skapt så här, med sin franska språkliga motsvarighet tydligt markerad i bilden, har Weglin utgått från ett och samma kvinnoansikte som återkommer i olika form och skepnad.
Gemensamt för emaljerna med sin hårt glänsande yta är annars den kraftfulla kompositionen, de expressiva uttrycken som verkar trivas med att samsas på litet format, färgvalet med få men starka kulörer och de mångfacetterade motiven.
Men här finns också en liten samling emaljer som inte imponerar lika mycket. Inte för att de verkar vara mindre genomarbetade utan snarare för att de känns en aning överflödiga med sina avbildningar av hundhuvuden i olika kulörer. Emaljernas uttryck blir här en aning enahanda.
Bildspråket med kvinnohuvuden kommer även igen i de båda bronsskulpturerna Kontakt och Tidens gång. Skulpturernas klassiskt rena drag framhävs av materialet och samma ansikte anas även i Trösterskan, en av de större grafiska verken där mörka tagelstrån (?) bildar spännande textur och levandegör motivet på ett drastiskt sätt.
Ett likartat spännande, skulpturalt formspråk har grafiken Resan till Cythere. Här är det enkelheten i kompositionen som ges uttryck och de rena formerna med återigen klara, få färger kontrasterar fint mot den vita texturen.
Däremot känns digiprinten en aning stela i sina uttryck, men intill dem kommer bilderna i blandteknik Jag, du & alla andra I och Jag, du & alla andra II, betraktaren närmare i en tilltalande ruffig form.
Det här är bilder som bryter av och kontrasterar mellan mjukt skulpturala former, aggressiv svärta och brutala penndrag över de återigen repriserade kvinno-och mansansiktena. Likt grekiska masker hör man nästan hur de ömsom viskar, ömsom skriker till varandra.
Och det är de spännande kontrasterna mellan det färgstarka i emaljerna, det expressiva i blandtekniken och det finstämt klassicistiska i skulpturerna som är den största behållningen i utställningen.
Tillsammans bjuder de på dynamik och energi i ett väl avvägt program.
Så jobbar vi med nyheter